Årets bästa låtar - Spotify

Här kommer min årsbästalista.
Du behöver inte fundera, de bästa låtarna är här!

Spotify-länk

01. Perkele - A way out
02. Vånna inget - Kungar
03. Tysta mari - Det var vackert
04. Gatans lag - Ikväll
05. The Baboon Show - It wasn't me
06. Pestens tid - Brixton
07. Asta Kask - Folkets armé
08. Alonzo Fas 3 - Det bästa som hänt
09. Rännstensorkestern - Vila i frid
10. Misconduct - We are as one
11. Charta 77 - Stolt att vara svensk
12. Senap - Vällust

Vånna inget - Ingen botten

Format: Cd / Lp
Skivbolag: Heptown records
Kontakt: Facebook

Jag har medvetet dragit mig från att göra denna recension. I vanliga fall brukar det betyda att skivan är väldigt svag, så man skjuter den hela tiden tillbaka i recensionshögen, bara för att slippa ta tag i den. I detta fall är det helt annorlunda. Annorlunda av två orsaker. För det första så vill jag inte recensera plattan, för då vet jag att jag inte längre kommer att kunna lyssna lika mycket på den, för då ska något annat recenseras. För det andra eftersom jag inte har kommit på någon infallsvinkel i recensionen. Hur skriver man när alla låtar håller toppklass, men ändå står för en enhet? Jag vet inte.

2013 har varit ett fantastiskt år för alla punkälskare. Tysta Mari sänkte tempot och leverade ett kraftfullt album. Gatans lag spottade alla i ansiktet med ett riktigt röjaralbum. Asta Kask följde upp En för alla ingen för nån med ett minst lika bra album. Knivderby gjorde ett helt galet album. Dessutom levererade Perkele, Misconduct och Baboon show. Till denna samling sällar sig nu Vånna inget - med en platta som inte kan kallas för något annat ett genialt album.

Senaste två månaderna så har jag lyssnat på hela albumet till jobbet, sedan hem från jobbet. Till jobbet, hem från jobbet. Till jobbet, hem från jobbet. Ja, ni fattar. Under alla dessa resor har något unikt skett - jag har nämligen aldrig bytt spår, utan hela tiden lyssnat på den låt som skivan erbjudit. Det är unikt! Riktigt jäkla unikt!

För er som aldrig hört Vånna inget så rör dig sig om punk i samma stil som Masshysteri-, Invasionen-, Uppgång&Fall- och Knugen faller-skolan. Det är deppigt. Det är höst. Det är fan skit mest. Karolinas texter och stämma formligen trollbinder lyssnaren och får en att bara kräva mer, mer. Ge mig mer!

Till slut: Efter kanske hundra genomlyssningar är jag less. Jag är helt klar med skivan. Men vilka hundra genomlyssningar sedan. För att använda en sportterm: Världsklass!

Asta Kask – Pipeline (Sundsvall)

19 oktober 2013

Första gången jag såg Asta Kask var för ungefär tio år sedan. Efter en lång vila hade Asta Kask återuppstigit och släppt samlingsalbumet Kravallsymfonier som följdes upp av en turné. Jag hade med spänd förväntan sett fram emot spelningen, så när dörrarna till spellokalen öppnades så ställde jag mig direkt längs fram. Glädjen blev dock kortvarig, för efter ett par låtar började jag tänka: ”Detta känns verkligen föråldrat. Texterna säger väldigt lite om dagens samhälle, dessutom känns det klyschigt”. Jag valde sedan att se konserten från distans.

Sedan kom albumet En för alla ingen för nån. Precis de saker som jag upplevde som ett bekymmer med de gamla låtarma var plötsligt åtgärdade. Det kändes helt enkelt väldigt relevant att skrika med i budskapet. Att nyligen Handen på hjärtat kom och levererade samma typ av dagsaktuella punkrock gjorde inte saken sämre. Så det är egentligen med samma känsla jag äntrar lokalen; spänd förväntan.

Asta Kask börjar med det gamla materialet och river av Lasse Lasse liten, TV:n och Dom får aldrig mig. Man märker att publiken direkt är med på noterna och röj utbryter omgående. Det är dessutom glädjande att se att bandmedlemmarna ser så glada ut på scnenen – de verkar verkligen vara genuint lyckliga över publikens uppskattning. Jag kan inte låta bli att notera att de har samma typ av kortärmade skjortor på sig, vilket lite elakt skulle kunna tolkas som att bandet spelar dansbandsmusik.

Världens räddaste land är första låten ut från nya skivan och är precis lika bra live som på platta. Den följs ut av Jag mot allt från förra plattan. Sedan är det åter dags för några klassiker; Psykiskt instabil, Psykopaten (som presenteras som ”en kärlekssång”) och Mänskliga faktorn.

Någonstans här började jag åter att reflektera kring konserten. Hade detta åter blivit en klassikerkavalkad, som inte hade så mycket att göra med dagens samhälle att göra? Nej, det kändes verkligen inte så. För vetskapen om det nya materialet legitimerar det gamla materialet rakt av. Att dessutom just valet av de gamla låtarna känns aktuellt, utom möjligtvis TV:n, gör inte saken sämre. Jag börjar i huvudet att fantisera om att det vore coolt om de kunde spela Oss hjältar emellan, vilken jag hade som en personlig favorit när jag gick på högstadiet, men skrattar lite åt mig när när jag inser hur otroligt ouppdaterad den låten är.

Sedan blandas nya och gamla låtar: AB Böna och be, Fredagsmys, Inget ljus och Än finns det hopp. Det jag kan sakna är att bandet knappt säger något mellan låtarna. Visst, å ena sidan så ökar det intensiteten på spelningen, men å andra sidan tycker jag att ett punkband bör ta tillfället att säga något när de väl har chansen.

Sedan sker det som inte får ske, och som på intet sätt är ok. Bandet går av scenen. De har tidigare inte meddelat att sista låten är på g, utan det hela är egentligen bara ett stort spel för gallerierna – för Asta vet att de kommer att bli inropade, vilket de också blir. Publikens kärlek fanns redan där, så någon ytterliggare bekräftelse ska inte behövas. Nä, det känns bara plumpt!

Patriarkatet är nästa låt ut och jag kan nog tillstå mig att ranka den som en av de absolut bästa låtarna som signerats Asta. Men sedan kommer spelningen mest otippade låt: banne mig så spelar de Oss hjältar emellan. Hur oväntat är inte det? Fast ju mer jag tänker på det, så har ju maktrelationen mellan öst och väst mer och mer utjämnats med tanke på USA stagnering och Rysslands krigshest – så onekligen har låten blivit aktuell igen. Och dessutom är den minst lika bra som när jag gick på högstadiet! Efter det spelas Jag vill inte vara med.

Bandet går sedan av scenen igen. Och denna gång verkar publiken tro att bandet inte ska komma ut något mer, så flera börjar att droppa av. När sedan ett piano börjar ljuda i lokalen så får ytterligare besökare för sig att nu är konserten slut, så när pianospelet utmynnar i introt till Ringhals brinner så är det nästan halvtomt i lokalen. Nä, jag har verkligen svårt för extranummer. Min filosofi är att bandet ska spela så länge som publiken verkar vara med på noterna. I detta fall var publiken är helt med på banan, och då blir det bara löjligt att gå ut för att få bli inropade.

Sammanfattningsvis: En magisk kväll som varade i 75 minuter.

Misconduct - Blood on our hands

Format: Cd
Skivbolag: Strengh records
Kontakt: Facebook

I hardcore-svängen är det tre band som jag tycker bär fanan högre än andra: Good clean fun, Heldback och just Misconduct. I Misconduct fall kommer kärleken från första gången jag såg dem live. Spelningen var på Augustibuller och skivan No boundaries hade precis nått skivdiskarna. På scenen stod ett extremt samspelt band som bjöd på ett totalt röj och jävlaranamma. Jag minns att jag tyckte att körerna var otroligt proffsiga. Det är inte ofta jag hänger upp mig på körerna – men jag var såld! Att No boundaries fortfarande är en av de bästa plattorna i hardcore-sammanhang gör inte saken sämre.

Efter No boundaries så ville säkert Misconduct följa upp sin succé, men även fast One step closer på intet sätt var ett dåligt album, så upplevde jag att intensiviteten och låtkvaliteten inte var densamma.

Med Blood on our hands tycker jag att Misconduct är tillbaka på samma nivå som de levererade på No boundaries – det är fullt tryck från första till sista sekund. Vänner av melodiös hardcore kommer att uppleva det som julafton – för maken till allsångsvänliga refränger och ösig musik har inte hörts på bra länge. Misconduct leverar, minst sagt. Jag tror att detta kommer att bli en platta som hardcorekidsen och punksen kommer att enas om som en brobyggare.

Genom åren har medlemmarna kommit och gått, med Fredrik Olsson som enda kvarvarande ursprungsmedlem. Dagens sättning verkar mer och mer ha utvecklats till Fredriks soloäventyr: Sång - Fredrik, Bas - Fredrik, Gitarr: Fredrik, skivomslag: Fredrik, medproducent: Fredrik, medmixare: Fredrik, text: Fredrik samt musik: Fredrik. Det ska dock tilläggas att så länge han hanterar sina åttaganden på det sätt han gör så är det inga problem alls.

Textmässigt så har Misconduct flyttat sitt fokus på mänskliga relationer till att mer och mer diskutera den rovdrift som sker av miljön. Jag tycker att alla som tar ställning gör en god sak – och om Misconduct lyckas att få fler att hoppa på tåget, så blir jag lycklig. Texthäftet förgylls dessutom av bilder tagna av Greenpeace-aktivister, vilket ytterliggare betonar skivans tema.

Även fast jag tycker att detta är ett album som håller otroligt hög kvalitet – så har jag bara ett problem: Jag vet att bandet är ännu bättre live!

Köpa Second class kids-prylar

Nu finns det en uppdaterad webshop:
http://secondclasskids.com/mailorder/index.html

I nuläget finns mest Second class kids skivsläpp, men vem vet vad framtiden säger.

[SCKIDS012] - Nu är den ute!

Nu har Rännstensorkestern - Finns det hopp? anlänt från skivpressen, vackert paketerad i digipack-fodral.

Imorgon presenteras hur man gör för att beställa ett ex.

Perkele - A way out

Format: Cd och Lp
Skivbolag: Spirit of the streets
Kontakt: Facebook

1998 släppte Perkele sin debutskiva, Från flykt till kamp. Redan då tyckte jag att Göteborgsbandet hade något speciellt. Musikaliskt rörde det sig om en hårdare trallpunk, men texterna var lite annorlunda – lite hårdare och lite mer kompromisslösa. Speciellt diggade jag textraden "Det fanns inga pedofiler, våldtäktsmän, borgarsvin - som man kunde reta upp sig på". Säkerligen hade raden väckt ramaskri om den nått ut till den breda massan.

Sedan släpptes en del album. Av någon anledning fanns aldrig intresset att kolla upp dem. Om det berodde på att det svenska språket hade övergivits vet jag inte. Ibland lyssnade jag dock på några väl utvalda låtar på Youtube och njöt. My home och Moments är nog de låtar speciellt fastnat. Medan jag själv verkade ligga under någon sten så reste Perkele runt i Europa och byggde upp sitt rykte, vilket resulterade i att bandet positionerat sig som ett av Europas intressantaste Oi!-band.

Så kom A way out.

Pang! Titelspåret formligen kastade omkull mig från stolen. Så jäkla bra låt. I låten får vi följa sångaren Rons resa in i punkvärlden och jag tror att alla som någon gång börjat lyssna på punkmusik på något sätt kan relatera till texten. Det är ytterst träffande. Speciellt gillar jag "I hated my self and everybody else". I all sin enkelhet så är det en fantastisk analys! När året är slut så kommer säkerligen låten A way out fortfarande att spelas intensivt.

Sedan fortsätter den melodiösa Oi!-punken. Kanske inte riktigt i samma klass som A way out, men det direkta tilltalet, den aggresiva musiken och det okonstlade förhållningssättet lever kvar. Och levererar. Det är verkligen inte svårt att förstå att Perkele lyckats bygga upp en bastant fan-skara. Textmässigt så skulle jag vilja dela i låtarna i två fack – de glada och öldrickarinspirerande, samt de vardagsrealistiska låtarna med ett kraftigt bitter underton. Rörande de senare så kan jag inte låta bli att tänka på George Orwells 1984: “Om du vill ha en bild av framtiden – tänk dig en stövel som sparkar ett människoansikte. För alltid”.

Det jag tycker är Perkeles enda problem är att de bygger upp alla sina texter på samma vis. Fyra till sex rader vers. Refräng. Fyra till sex nya rader vers. Refräng. Refräng. Jag tycker ofta att texterna är intressanta och att jag gärna skulle se hur de utvecklades vidare. Faktum är att jag för första gången någonsin efterfrågar en uppföljare på titellåten, gärna döpt till A way out 2.

A way out tror jag kommer att uppfylla alla krav som Perkele-publiken ställer. Denna gång hoppas jag även att den svenska publiken får upp öronen för detta hårdkokta band. Problemet är väl Sverige verkar svämma över av extremt intressanta akter. Det är banne mig en ynnest att få bo i ett land med en sådan här fantastisk punkflora!

 

Intervju - Rännstensorkestern

Rännstensorkestern släpper inom ett par veckor sitt debutalbum, Finns det hopp?, på Second class kids Records. Jag bad Tim att berätta lite om bandet och albumet.

Vilka är ni och vad gör ni när ni inte lirar punkrock?
Vi är fyra killar från Timrå som känt varandra sedan barndom. När vi inte lirar punk så brukar vi dricka öl, vin, sprit och lyssna på punk. Kanske låter lite tråkigt så vi brukar säga för dom som frågar att sysslar vi mycket med jakt, fisk men i synnerhet botanik. Vi spelar warhammer och World of warcraft. Men det största intresset är nog styrkesport. Så i ärlighetens namn tror jag inte vi har några intressen alls.

Berätta om Rännstensorkestern. Vad har ni släppt?
RännstensOrkestern har funnits i snart fyra år. vi har släppt EP:n "III" som var tänkt att bara bli demo. Men Fingered Productions var sugen att ge ut den så vi tog det direkt! Kanske inte den bästa EP:n i världshistorien då vi endast hade repat i två månader när vi spelade in den. Men den har helt klart ljuspunkter och är en naturlig start för oss som band! Ett år efter det så fick vi ett erbjudande av Åke Nilsson på Paviljongen studios om att spela in en helg där gratis, eftersom vi hade legat lågt med låtskrivandet under den perioden så dammade vi av och arrade om en gammal hardcorelåt som ett av våra tidigare projekt hade i lager. Den låten blev "Vila i frid" och gav oss lite hintar om hur fräsigt det kan bli att infoga lite mer känga i musiken. Därefter spelades Tony 2ton in och är hitills bara släppt på "Turist i tillvaron vol 4"

Nu släpps Finns det hopp? - vad finns att förtälja om albumet?
Albumet "Finns det hopp?" är resultatet av lite mer än ett års fokuserat låtskrivande, repande och textförfattande (2011-2012). Skivan började spelas in i september år 2012 och var färdigt i december/januari. Därefter tog mixning och mastring tid på sig och vi fick det färdiga resultatet i Maj. Allting är även denna gång inspelat hos Åke Nilsson i Paviljongen och resultatet är förmodligen det bästa vi åstadkommit hitills. Musikaliskt är "Finns det hopp?" den sorts musik vi vill höra. Stenhårt utan att bli brötigt, samtidigt som det finns mycket själ i musiken.

Berätta särskilt om vilka textteman ni valt att skriva om.
Dom texter jag skrivit talar väldigt ofta för sig själv då dom alltid handlar om styrkesport, warhammer, botanik eller jakt/fiske. Texterna är alltså väldigt bittra, och realistiska. Skivans titel säger ganska mycket om den röda tråden i texterna; näst intill total brist på framtidshopp, samtidigt som man kan ana döende fågelsång i en avlägsen solnedgång.

Hur ser framtidsplanerna ut?
Framtidsplanerna är att spela live, idag har vi två spelningar bokade; den 19:e oktober kommer vi att öppna för Asta kask på Pipeline i Sundsvall och den 9:e november är vi i Örebro och spelar! Samtidigt som vi försöker boka spelningar så jobbar vi på en konceptskiva som kommer heta: "Hatet, Hämnden, Sanningen"

Rännstensorkesters facebook | Second class kids facebook | Rännstensorkestern på Spotify | Second class kids på Spotify

Knivderby - Olösta gåtor ur mänsklighetens historia

Format: Lp (med Cd)
Skivbolag: Novoton
Kontakt: Facebook

Bandet med ett av Sveriges bästa bandnamn är tillbaka; Knivderby. Min tidigare relation till bandet är endast en snabb flört i form av deras bidrag på Turist i tillvaron #6. Då lovprisade jag bandet för deras samarbete med The Baboon Shows sångerska. Nu är då alltså deras nya album ute, och enligt pressmeddelandet så ska det vara deras mest lättsmälta och mest välproducerade album hittills.

Faktum är att det är jävligt svårlyssnat.

Jag försökte att lyssna på skivan när jag gjorde andra saker – men inget av låtmaterialet fastnade. Det var först när jag tog med skivan ut i bilen, för att lyssna på väg till jobbet, som de första intrycken började komma. Med ens började melodier sätta sig, refränger började träda fram och textrader etsade sig fast på hjärnan. Det är verkligen så att man måste ge denna skiva tid, och framför allt uppmärksamhet för att den ska framstå som något annat än ett onyanserat muller.

Faktum är att skivan växer, växer och växer.

Efter 30-talet genomlyssningar så tycker jag att detta kanske är en av de svåraste plattorna jag lyssnat på. Å ena sidan så sätter sig låtarna och jag kan inte låta bli att tycka att den neokoloniala referensen ”Ett sista krig för att få slut på alla krig” får en helt ny innebörd när den efterföljs av meningen ”En sista låt för att radera all musik”. Kanske en av de intelligentaste raderna jag läst i en punktext. Men å andra sidan så känner jag mig inte alls klar med skivan. Jag kan inte ärligt säga att detta är mitt slutomdöme. För att komma till ett avgörande omdöme så skulle jag noga få lyssna hela hösten.

Faktum är att skivan har så mycket mer att ge.

Jag önskar verkligen att Olösta gåtor ur mänsklighetens historia får den uppskattning den förtjänar, men jag tvivlar på att kidsen i dagens hyperstressande samhälle kommer att ge albumet tiden. Men jag hoppas. Jag hoppas av hela mitt hjärta, för detta vänder upp och ned på allt. A L L T.

Faktum är att det är skitbra!

 

Fabriken - Alla felen e nån annans

Format: 7"
Skivbolag: Beat Butchers
Kontakt: Facebook

Fabriken må låta som en ny stjärna på punkhimlen, men med Curre från Coca Carola som sångare så blir det som ... tja ... Coca Carola.

Detta innebär att precis alla de styrkor som är förknippade med Coca Carola finns där: medryckande melodier, skön sång och en refräng som sätter sig. Men även Cocas svagheter finns kvar i form av texter som, vars målsättning har varit att komma med ett djup, hela tiden tenderar att ligga hårfint från att trilla ned i nonsensträsket. Kanske säger "När jag har dagar som igår / där jag bara slår och slår / Och ingen öppnar min dörr / när jag fryser och skakar hårt" det mesta. Fast det är samtidigt här som Curres styrka ligger, för trots att jag tycker att texterna är banala, så lyckas känslan verkligen förmedlas. I ärlighetens namn vet jag få sångare som verkligen kan sätta fingret på nedstämdheten.

Som gammalt Coca-fan så kan jag dock konstatera att låten Jag snurrar runt är bland de starkaste låtar jag hört, signerat Curre. Att dessutom B-sidan Alla felen e nån annans också är ett riktigt bra spår gör inte saken sämre.

Detta var ju inte helt fel, Coc... förlåt, Fabriken.

[SCKIDS012] - Rännstensorkestern - Finns det hopp?

Nu är alla filer skickade till tryckeriet. Nu är det bara att hålla tummarna för att de gör sitt jobb.

Så här stiligt är i alla fall omslaget.

Rännstensorkestern - Finns det hopp?

 

Rännstensorkesters facebook | Second class kids facebook | Rännstensorkestern på Spotify | Second class kids på Spotify

Spotify-lista vecka 37

Med jämna mellanrum läggs det upp låtlistor på Spotify.
Vissa låtar är nya, andra är låtar som borde uppmärksammas mer.
secondclasskids.com vecka 37

Pestens tid - Pestens tid

Format: 7"
Skivbolag: Pesten fonogram
Kontakt: Facebook

Jag konfronteras dagligen med popmusik i olika former. Ofta är det banalt, intetsägande och slentrianmässigt. Ibland däremot - så finns den där nerven, textstycket eller känslan - som gör att låten plötsligt känns väldigt intressant. I Pestens tids fall så hamnar deras fyra låtar på helt rätt sida strecket.

Det är ofrånkomligt att jämföra Pestens tid med Raymond och Maria; den melankoliska musiken, de tänkvärda texterna, antalet bandlemmar, könsfördelningen ... ja, listan kan göras lång. Med det sagt så vill jag klargöra att jag formligen älskar Raymond och Maria, och därmed även Pestens tid.

Det jag kan se som Pestens tid allra starkaste kort är nog sångerskan, tillika textförfattaren, Linn som verkligen lyckas förmedla en vemodig känsla med ämnen om alienation, segregation och obesvarad kärlek. Det är vackert, det är tänkvärt och det är framför allt ruskigt bra. Att detta vemod sedan paketeras galant av de fyra övriga bandmedlemmarna gör inte saken sämre.

Jag kräver ett album. Nu!

[SCKIDS012] - Rännstensorkestern - Finns det hopp?

Nä, det gick inte att helt hålla sig från skivbranschen, så nu är alltså Second class kids första skivsläpp på ett mer än ettt halvt decennium på g. Bandet heter Rännstensorkestern och kommer från Timrå. Så fort plattan finns ute så kommer den att finnas till salu här på bloggen.

Så här ser i alla fall pressreleasen ut:

RännstensOrkestern släpper nu i september sin första fullängsskiva, "Finns det hopp".
Arbetet med denna skiva har tagit ett år och är nu äntligen slutfört. Rent musikaliskt är "Finns det hopp" en blandning av punkens attityd och attack, och hårdrockens känsla för låtuppbyggnad och spelskicklighet.
Musiken är i stort ett resultat av den uppenbara bristen av nyskapande inom punk och den genuina vilja n att skapa den musik vi själva vill höra.
 Gruppen har spelat tillsammans i 3 års tid, men har tidigare spelat tillsammans i andra konstellationer. Bandet har förutom denna skiva tidigare släppt en EP och två singlar, varav den ena finns med på Turist i tillvaron vol 4. Bandets fokus har dom senaste två åren legat helt fokuserat på att göra denna skiva, och att lyckas göra den så bra som den förtjänar att göra. Men nu när detta arbete närmar sig sitt definitiva slut så kommer spelningar att bokas för att sprida budskapet.

Skivan släpps som ett samarbete mellan Fingered Records och Second Class Kids Records.
För mer info, bilder eller vad som helst kan Orkestern mailas på prup0@hotmail.com.

Second class kids släpper alltså den fysiska skivan, medan Fingered står för det digitala.

Rännstensorkesters facebook | Second class kids facebook | Rännstensorkestern på Spotify | Second class kids på Spotify

Djävulen möblerar om - Universum i en kub

Format: 7"
Skivbolag: Jerry Kobra
Kontakt: Facebook

Djävulen möblerar om kan verka vara en ny skapelse, och till viss det stämmer det säkert. Men faktum är att Malte från Malte X fortfarande är frontfigur och att soundet, eller egentligen hela upplägget, föga skiljer sig från just Malte X. Det betyder att alla som gillade Malte X:s skitiga punkrock, två fingrar i luften-attityd och karaktäristiska sångröst inte kommer att bli besvikna.

Det som jag ser som problemet är att jag upplever att de två låtar som hamnat på denna vinylbit inte på något sätt ligger i samma klass som det material som Malte X släppte. Låtarna känns, ursäkta uttrycket, intetsägande. Det räcker inte med att sjunga "Gud är ett skämt" för att få mig att sjunga med. Inte heller  hjälper det att A-sidans låt, Universum i en kub, har både ett för lågt tempo och samtidigt måste vara antitesen till en allsångsvänlig refräng. Det som dock gör mig väldigt hoppfull är att jag vet vilket potential som finns - så jag tvivlar inte en sekund på att jag vid nästa möte kommer att jubla!

I övrigt är både bandnamnet och skivomslaget bland de sämsta, någonsin.

Junkstars - French hot dog

Format: Cd
Skivbolag: Despotz records
Kontakt: Facebook

Junkstars öppnar skivan French hot dog med en riktig rökare, The first time I heard the Clash. Det är punk, det är rock, det är svängigt, det är jävlaranamma. Det är rent ut sagt skitbra. Musikaliskt får jag vibbar av band som Turbonegro och Backyard babies, medan attityden odelat är en ren punkexplosion.

Sedan fortsätter kvaliteten: Cry baby är en härliga adrenlinkick. Texten till Fucked forever är sjukt bra, med refrängen "you cannot be a fire man - cause you're fucked forever". Enkelt, men träffsäkert. Poppiga Belladonna är på något underligt vis riktigt, riktigt dansant.

Härliga och medryckade Good time avrundar skivan. Trots att övriga materialet håller riktigt hög klass, så kan jag inte låta bli att ranka Bombshell rocks-doftande Good time som skivans starkaste kort.

Junkstars har verkligen levererat en riktig punkrockplatta, som är så varierade att alla läger kommer att hitta minst ett par spår som fastnar på spellistan.   

Spotify-lista vecka 34

Med jämna mellanrum läggs det upp låtlistor på Spotify.
Vissa låtar är nya, andra är låtar som borde uppmärksammas mer.
secondclasskids.com vecka 34

V/A - Sörlings Svinstia (svensk punk och hardcore 1992-2003)

Format: 2 x Lp
Skivbolag: Turist i tillvaron
Kontakt: http://sirling.blogspot.se/

Tänk dig en annan tid, i ett annan värld - när Sveriges kulturminister stegar upp på Rockbjörnen-galan. Fattar micken. Harklar sig, för att sedan med en saklig stämma inleda med:

- "Det är en stor ära för mig idag att få utdela priset Årets kulturgärning".

TV-kameran zoomar in de främre raderna. Där sitter Asta Kask, som nyligen bevisat att punkrock inte försämras på 35 år. Kameran glider vidare till den tidigare Close-Up-skribenten Mikael Sörling, som givit ut en dubbel-LP med punkdemos från 1992 till 2003. Innan kameran återgår till Kulturministern så stannar den på Gatans Lag, som skamlöst visat att punkrock och alkohol inte går att kombinera, utan måste kombineras.

Kulturministern fortsätter:
"Varje dag får jag förslag på saker som vi i regeringen borde finansiera, och när jag slår upp tidningen så ser jag liknande tiggarbrev, fast tillängnade kommunerna. Är det inte operahus som ska byggas, så är det värdelösa popband som ska ut på turné. Man vill ha pengar, men man vill inte göra något själv. I detta fall så konstaterar jag det motsatta. Här har man inte suttit och väntat på att sparvarna ska flyga in i munnen. Det är så jävla skönt med folk som vågar ta ut svängarna och göra något eget. Istället för att bara sitta och vänta, så tar man tag i saken själv. Det är värt hur mycket som helst!”

Kulturministern gör en konstpaus för att få publikens applåder. Kulturministern säger:
- "Det finns så mycket känslor inblandade. Visst, mycket av materialet har jag inte hört och mycket skulle jag säkert aldrig fått höra heller, om det inte vore för detta släpp. Jag skulle däremot ljuga om jag sa att jag inte nynnat ett flertal av dessa låtar medan någon tråkig statssekreterare gått igenom någon, om möjligt, ännu tråkigare motion. Visst, det är skränigt och det är stundtals lite otight,. Men det sker hela tiden med näven i luften, med glimten i ögat och med ett fantastiskt engagemang!”

Kulturminister sänker nu sin röst, för att få publiken att lyssna extra noga:
- “Men vilka är det då som ska köpa detta släpp? Alla, alla ska köpa denna alster. Det finns faktiskt ingen anledning att inte öppna på börsen. Inte nog med att du får otroligt mycket bra musik för pengarna, utan du får också en historielektion. En historielektion som förutom att belysa punkens utveckling, även belyser det rådande samhällsklimatet i den tidpunkt som låtarna skrevs. Det ska tilläggas att detta aldrig kunnat ske utan de 200 personer som köpt skivan i förskott. Jag lyfter på hatten för er!"

Kulturministern börjar att klacka händer.
"Välkommen upp på scenen, Mikael Sörling!"

Upp på scenen tågar en till synes rörd Sörling. Han fattar micken och utbrister:
“Peeekiiing!” 

Öl - Brewdog Punk IPA och Charta 77 Punköl

För drygt tio år sedan började jag själv att dricka öl på lokal. Jämfört med idag så såg det helt annorlunda ut. Visst kunde man med lite tur få tag på en Guinness på tappkran, men långt ifrån alltid. Ibland fick man helt enkelt hålla till godo med den massproducerade lagerölen som fanns påkopplade i fatkranen. Idag är det som sagt helt annorlunda - nya bryggerier dyker upp varje dag och i takt med den utvecklingen, så dyker det också upp mer och mer intressant öl.

För bara ett par år sedan nådde det skotska bryggeriet Brewdogs Punk IPA (Imperal Pale Ale) Sverige. Troligen är inte ölen gjord för att punkare ska dricka biran ljummen på festivaler, utan snarare är det så att ölen i sig drar nytta av punkattityden - skiter i normer och ger ut skiten själv.
Dessutom har Strömholms Brygghus skapat en öl till punkbandet Charta 77. Att Chartas sångaren är delägare i bryggeriet kan ha haft en viss påverkan.
Självklart så måste en recension ske - för hur många punklåtar är inte skrivna med hjälp av ett gäng bira.

Brewdogs skapelse har en fräsch ton av humle. Jag upplever verkligen att ölen är välbalanserad, vilket gör att man hela tiden blir sugen att ta sig en klunk till, istället för att sitta och fundera huruvida efterbeskan ska börja verka eller ej. Detta är verkligen en lättdrucken IPA, som jag tror kommer att fungera som en bra inkörsport till mer avancerade ipor. Personligen kan jag tycka att detta är precis så humlerikt som en öl ska vara, om man fortfarande vill att den ska fylla funktionen som öl - och inte bara något man provsmakar och nickar gillande till.

Charta 77:s öl känns som en blandning av en klassisk brittisk ale och en amerikansk ipa - det lättdruckna från engelsmännen och humletonerna från staterna. Även i detta fall är det lättdrucket och väldigt smakrikt. Om det inte hade varit för humlens framträdande roll så hade jag nog trott att ölen kommit från det brittiska bryggeriet Shephard Neame. Huruvida ölen passar till punkgryta låter jag vara osagt, men säkerligen kommer den att passa alldeles ypperligt till en bit nötkött.

Som jag skrev i inledningen så är dessa öl inga som man kommer att dricka på festivalcampingen medan kassettbandspelaren spelar Lilla björn och lilla tiger för artonde gången. Men på altanen i sommarkväll i juli till tonerna av Hanna Hirsch fungerade båda ypperligt.

Asta Kask - Handen på hjärtat

Format: Cd / Lp
Skivbolag: Kloakens alternativa Antiproduktion
Kontakt: Facebook

Det är få band som lyckas att skriva låtar som blir högaktuella precis i samband som de ges ut. På Handen på hjärtat lyckas Asta Kask att göra det två gånger! Inledande Världens räddaste land hade säkert glidit förbi som en klassisk anti-USA-låt, i stil med Cosa Nostras America, med lyckas i och med textraden "paranoian vet ingen gräns, inte heller dess konsekvens" bli en direkt referens till Snowdens avslöjande. Som att det inte vore nog så är Vredens barrikad en direkt analys av oroligheterna i Husby. Om fem år kommer säkert alla tro att den skrevs efter kravallerna. Antar att Saida hade blivit mållös över Astas förmåga att förutsäga framtiden.

Musikaliskt så fortsätter Asta Kask på den bana som de startade i slutet av 70-talet, förfinade under 80-talet och fulländade under 2000-talet. Det rör sig med andra ord om punkrock i snabbt tempo med refränger som man lätt kan skråla med i. Huruvida plattan är starkare eller svagare än den numer klassiska En för alla ingen för nån får nog bara tiden utvisa.

Enligt bandet så har skivans tema varit politik. Det är självklart en korrekt beskrivning, även om jag inte på något sätt tycker att skivans lyrik skiljer sig från tidigare album. Texterna rör sig mellan utopiska drömmar och sovjetstatens uppgång och fall. Fast skivans kanske intressantaste text utspelar sig trots allt på det privata planet. Låten delar namn med det nutida fenomenet Fredagsmys, vilket handlar om en man som misshandlar sin kvinna så att hon tills sist avlider. Jag kan inte låta bli att tycka att textraden “du har hört det dags förut – att den som älskar håller ut” tätt följt av “i vår sång finns inget lyckligt slut” sätter fingret på allt vad kvinnomisshandel heter.

Egentligen borde jag försöka finna några svagheter med skivan, men det är svårt. Kanske kan man säga att några låtar inte är absolut toppklass, men det blir ju samtidigt orättvist med tanke på att jag jämför med Astas övriga material. Nä, det finns faktiskt inte mycket att klaga på. Sammanfattningsvis: Asta Kask har gjort det igen!

Charta 77 - ...Stolt att vara svensk?

Format: 7"
Skivbolag: Svindel records
Kontakt: Facebook

Efter nästan ett decennium av tystnad så släpper så Charta 77 nytt material. Resultatet är en trespårs vinylbit med titeln Stolt att vara svensk. Det är bra. Det är Charta 77-bra.

Jag har alltid varit svag för Charta och i stort sett har jag nog tyckt att varje nytt släpp varit jäkligt bra, med G8 som undantag. Känslan av att senaste albumet alltid har varit bäst, har räckt ända tills nästa abum kommit - då en ny favorit krönts. Denna gång tror jag faktiskt att materialet kommer att kunna leva vidare även efter nästa släpp.

Titellåten, Stolt att vara svensk, är skivans starkaste kort är i traditionell Charta-stil; trallvänlig punkrock med en allsångsvänlig refräng. Texten är minst sagt relevant i och med att den handlar om vad ordet "svensk" faktiskt innebär. Sverige - ett föregångsland rörande jämlikhet, jämställdhet och medbestämmande - har inget att göra med inskränkthet, dumhet och xenofobi. Jakten på ett humant Sverige fortsätter, kanske med denna som kampvisa.

Andra låten, Tre minuter, är en hyllning till punken. Men till skillnad från Alonzo Fas3:s Det bästa som har hänt, så är denna hyllning mer inriktad till punken som konstform och fenomen, än till människorna bakom. Ju mer jag lyssnar på låten desto mer tycker jag att den borde ha legat på albumet Sagan om världens mest hypade band. Jag upplever att den passar både ljudmässigt, textmässigt samt att den gott och väl hade kunnat vara en del av handlingen till musikalen.

Sist ut är kärlekslåten Saker jag vill... som är skriven av Granberg till sin fru. Med tanke på låtens musikaliska kvaliteter så tycker jag det är synd att sången känns som sjungen genom ett stuprör - texten liksom försvinner. Som sagt: En bra låt, som tyvärr inte går hela vägen.

I samma veva som Stolt att vara svensk släpptes så gav Charta även ut en samlings-LP vid namn Mellan raderna 1983 och 2013. Där har bandmedlemmarna valt ut sina favoritlåtar. Vid Punk&Love stod jag och funderade om jag skulle köpa den. Efter att ha tittat på låtlistan insåg jag att jag hade allt material, utom en låt i en annan version. Följande dialog utspelade sig då mellan mig och punkskribenten Rille.
Jag: Jag funderar verkligen om jag ska köpa den.
Rille: Varför då?
Jag: Jag har ju alla låtarna.
Rille: Men då har du ju glömt varför man gör ett släpp.
Jag: Jaha?
Rille: För att man ska köpa den.

Ibland behöver inte argument vara starkare än så.

Spotify-lista vecka 27

Med jämna mellanrum läggs det upp låtlistor på Spotify.
Vissa låtar är nya, andra är låtar som borde uppmärksammas mer.
secondclasskids.com vecka 27

Charta 77 live på Punk&Love

Datum: 2013-06-28
Lokal: Debaser

Det är två konserter i mitt liv som jag värdesätter lite högre än de andra. Den ena skedde för knappt tio år sedan på Skulefestivalen i Örnsköldsvik. Det då pånyttfödda Euskefeurat verkligen krossade mig med deras blandning av humor och politik. När jag tänker tillbaka på spelningen så ser jag ett väckelsemöte - ett socialiskt väckelsemöte. Det var en fantastisk känsla att vara där.

Den andra konserten skedde i lördags med Charta 77 på scenen. Jag har alltid hållit Charta som ett bra liveband, men denna konsert var något utöver det vanliga. Det kändes som att de skulle kunnat spela en låt till, och så ytterliggare en, och så ... som att festen aldrig skulle få ta slut.

Som de flesta säkert vet så blev Punk&Love resultatet av att Peace&Love gick i konkurs - och eftersom Charta 77 hade bjudit in alla gamla bandmedlemmar av fira deras 30 års jubileum, så fick de helt enkelt låta punkandan lysa - och skapa ett nytt arrangemang; Punk&Love.

När jag läste att de gamla medlemmarna skulle dyka upp på scenen så inbillade jag mig att alla låtar skulle spelas med originaluppsättning, men oj vad fel jag hade. Låtarna spelades istället med i stort sett samtliga medlemmar. Dubbla trummisar, dubbla gitarrister, en basist, en sångare och ytterliggare två körsångare. Ljudbilden var verkligen fantastisk. Efter att ha sett denna konsert så inser jag att Charta alltid borde vara ett storband, för maken till driv, jävlaranamma och glada miner har jag sällan sett. Körsångarna (Korken och Leif) var ett litet kapitel för sig. Kanske är det bara min upplevelse, men det kändes som att Korken körade lite så där i skymundan, som att han inte riktigt kände sig hemma på scenen. Hemma var däremot Leif, som stod längst fram och tog i när det passade sig. Det var i alla fall helt underbart att få se. Allt var faktiskt helt underbart.

Låtmaterialet var som vanligt när det gäller Charta riktigt, riktigt bra. Kanske inte helt konstigt med tanke på vilka låtar som de spottat ut genom åren. Jag kan tycka att inledningen med Kungarna af stan 1 tätt följt av Kungarna af stan 2 är ett mindre genidrag, speciellt när trycket från ett storband gjorde att man formligen kastas bakåt. I övrigt fick säkert alla höra de låtar de ville (Ensam kvar, Vykort från Rio, Lilla björn och lilla tiger) även om jag personligen nog har hört dem en, eller kanske två, gånger för mycket. Även det nya materialet från "...Stolt att vara svensk?" gjorde sig mycket bra live. Just titellåten tror jag att kommer att spelas även nästa decennium. Av det mer oväntade slaget var att man spelade Onkel Kånkel-covern Åka femtiotalsbil. Säga vad man vill, men refrängen är ju ytterst allsångsvänlig.

Det är en konst att förmedla känslan av en alldeles fantastisk konsert, och jag är inte säkert på att jag har lyckats. Men frågan någon som var där - de kan intyga.

Tear them down - This is mutiny

Format: Mini-Cd
Skivbolag: Plunk records
Kontakt: Facebook

Under 2011 spelade Tear them down in denna femspårs-minicd som tickar in på strax under tolv minuter. Under den korta tiden tycker jag verkligen att de hinner göra ett stabilt intryck. Själva beskriver de sin musik som energisk punkrock, och jag kan bara hålla med. Generellt upplever jag att de starkaste influenser kommer från de streetpunkvåg som gled över landet för ungefär ett decennium sedan. Det låter verkligen Bombshell rocks och Voice of a generation över materialet.

Det jag ser som bandets styrka är att de trots streetpunkinfluenserna, låter sig inspireras av andra punkgenrer - vilket speciellt visar sig på låten Is it all in my head? där influenserna snarare hämtas från den amerikanska skatepunken med band som No use for a name och Lagwagon. Även låten My revue sticker ut en del med sitt högre driv och skränigare sång.

Under 2013 räknar bandet med att en fullängdare ska komma ut. Jag skulle ljuga om jag sa att inte ser fram emot den. Om bandet fortsätter att leverera punkrock i den här skolan så tror jag att det kan bli en av årets höjdpunkter.

Spotify-lista vecka 23

Med jämna mellanrum läggs det upp låtlistor på Spotify.
Vissa låtar är nya, andra är låtar som borde uppmärksammas mer.
secondclasskids.com vecka 23

Beat Butchers - intervju

Beat Butchers har en speciell plats för alla som någon gång blivit insatt i trallpunken. Inte nog med att skivbolagen under de 30 aktiva åren givit ut fler än 100 skivsläpp - så har skivbolaget hela tiden drivits på ideel basis. Under de åren som gått så har skivbolaget varit hem för bl.a. Coca Carola, Radioaktiva Räker, Köttgrottorna och nu senaste Söderberg och Roger Karlsson.

Vilken av era skivsläpp har nått störst försäljningsframgångar?
Bäst har Definitivt-samlingarna sålt. Nr3 som vi höll i har sålt närmare 50.000 ex, men den släpptes å andra sidan på vår gemensamma etikett RABB records (Rainbow, Arda, Beat Butchers och Birdnest).
När det kommer till våra helt egna releaser så är det nog Beat Butchers 10 år (den såldes till singelpris) följt av Radioaktiva Räker - Labyrint, Krymplings, Asta Kask - Sista dansen, Köttgrottorna - Köttrea och sedan Coca Carola - Tigger och ber: På singelsidan är det jämt race mellan Radioaktiva Räker – Bakom spegeln, Coca Carola . Klubben för inbördes beundran och Coca Carola – Dimmornas land.

Vilken har sålt sämst?
Minst säljande vet jag inte och har ingen lust att hänga ut något band. Men generellt är det så att de gamla skivorna har sålt betydligt mer än de nya releaserna. Det är ju så skivförsäljningen ser ut för hela branschen.

Vilket är det mest oväntade skivsläppet ni gjort enligt er själkva?
För oss… hmm kanske Brandgul, de stack ut lite musikaliskt, var inte från Stockholm och fanns inte i kretsen kring oss och våra band.

Enligt era kunder?
För konsumenterna tror jag en del blev förvånad när vi släppte Svart snö. Många såg ju oss som ett renodlat trallbolag. Men vi har aldrig tänkt i de banorna. Vi bara släpper det vi båda gillar.

I Beat Butchers 15 års cdn står det att ni aldrig plockat ut pengar från bolaget.
När punken var som störst i mitten på nittiotalet så borde det ha funnits ett visst utrymme -
var ni aldrig sugna att satsa fullt ut? Varför, varför inte?
Det stämmer fortfarande med pengarna. Vi har fortfarande eget kapital i bolaget som vi inte plockat ut fastän vi i princip har legat på plus eller plus minus noll de flesta av alla år vi funnits. Alla pengar har återinvesterats i nya utgåvor eller gått till banden. Vi var sugna ett tag att köra fullt ut men jag tror vi båda resonerade att det skulle vara att förstöra en rolig hobby att försöka ha skivbolaget som levebröd. Vi hade med all säkerhet behövt kompromissa mer och det passar inte oss alls. Sedan har ju vi aldrig velat vara en del av branschen. Vi är urdåliga på knyta kontakter och ställa oss in. Vi gillar musik och göra skivor och tycker att branschen suger.
De goda åren var det alldeles för mycket jobb så vi hade behövt jobba mindre med våra vanliga jobb för att få mer tid för Beat Butchers. Vi jobbade båda sönder varsitt förhållande under den perioden.

Är det någon band som ni har haft möjlighet att signa, men inte gjort. Som ni sedan ångrat. Berätta.
Signa vet jag inte (vi skriver ju inga kontrakt med några band) Det finns många band som tackat nej till, som någon av oss eller båda gillar mycket. Som exempel kan vi ta Fireside, Bob hund, Broder Daniel, Randy mfl.

Hur upplever ni att skivbranschen förändrats de tio senaste åren. Är det inte en viss uppgång nu?
När det gäller att sälja CD-skivor är det en stor nedgång. Vinyl-skivor är det en uppgång (men det är inga mängder det handlar om). Digital försäljning har ökat väldigt mycket och det är där våra intäkter ligger idag. I övrigt tycker jag att branschen utvecklats väldigt positivt. Finns väldigt många småbolag som gör en massa kul skivor. Kvaliten på musiken, inspelningarna, omslag mm har ökat oss de små bolagen.

Får ni in några pengar via Spotify, eller är det kaffepengar?Tack vare att vi har en så stor katalog så blir det en hel del pengar. Många bäckar små. Sedan har det ju fördelen att det inte genererar så mycket utgifter..

Nu har ni snart hållit på i 30 år - när tar resan slut? Vilka framtidsplaner har ni?
Vi planerar sällan längre än ett halvår framåt utan tar det som det kommer. Så hur framtiden blir vet man aldrig. Men det känns som vi nog kommer hinna fira 30 år. Det största bekymret med det är att vårat 25-års kalas känns typ omöjligt att toppa.

Många band/personer har följt er genom åren. Vad tror ni att det beror på?
Många vi jobbat med har antingen redan varit eller blivit våra vänner. Vi har ju också haft det som så att har man väl kommit in i familjen så har man ju fått väldigt stor konstnärlig frihet att göra vad man vill och utvecklas som man vill. Vi sitter ju inte och bedömer varje skiva och säger det här är inte lika bra som den förra så den får ni inte ge ut.
Sen hoppas man ju att det är för att vi gör ett bra jobb och känns schyssta. Allt handlar ju egentligen om att ha roligt och det tror jag vi lyckats bra med. När det gäller våra skivköpare så har vi fastän det kanske inte alltid hörs, någon form av linje i våran utgivning. Det är roligt när våra storkunder säger att det faktiskt gillar allt vi släppt på ett eller annat vis.

Vilken är den viktigaste lärdomen ni fått med er?Vänta inte på att någon annan ska göra något. Gör det själv. Kompromissa aldrig och jobba långsiktigt. Prioritera överlevnad och ha fötterna på jorden fastän det kanske går bra ett tag.

Värt att veta

Nu finns två akustiska låtar med Tysta Mari att lyssna på via Sveriges Radios hemsida.

Misconduct har spelat in en video till låten Solution, från det kommande albumet.

Per Granberg avslöjar i en intervju med bloggen Vakentimmar att Birdnest kommer att återsläppa en del gamla album på vinyl.

Asta Kasks platta Med handen på hjärtat släpps nu på tisdag. Albumet håller samma klass som En för alla ingen för nån.

Tipsa pelle@secondclasskids.com .

Spotify-lista vecka 21

Med jämna mellanrum läggs det upp låtlistor på Spotify.
Vissa låtar är nya, andra är låtar som borde uppmärksammas mer.
secondclasskids.com vecka 21

Alonzo och Fas 3 - Alonzo och Fas 3

Format: CD/LP
Skivbolag: Blue Fin
Kontakt: Facebook

För oss som spenderade en stor del av ungdomen med att lyssna på KSMB så känns det fantastiskt att Michael Alonzo nu är tillbaka. Redan för drygt ett år sedan kom singeln Dansa som en fjäril, vilken direkt övertygade mig om att något riktigt intressant var i görningen.

Nu ligger så Alonzo och Fas 3:s självbetitlade album i skivdiskarna och jag kan konstatera två saker: För det första så är det ett ojämnt album, både musikaliskt och kvalitetsmässigt, och för det andra att det låter väldigt mycket som KSMB troligen hade låtit om de fortsatt till 2000-talet. Att låta som ett modernt KSMB är verkligen inget problem, utan precis tvärtom. Det känns så jäkla härligt att höra Alonzos stämma till tonerna av den hårdare rocken med rötterna i punken.

Skivan inleds med högoktaniga Det bästa som hänt som är en hyllning till den tidiga punken. Låten verkligen sprudlar av energi och jag kan tänka mig att detta kommer att bli låten som tänder publiken under bandets konserter. Sedan fortsätter kvaliteten med den minst lika medryckande Ett meningsfullt liv. Låten innehåller dessutom den geniala frasen "jag tror på ett liv efter födseln". Utöver dessa finns det ytterliggare fyra låtar som är så där bra, så att man bara längtar efter att få höra dem – tänker då på Fattiga och vackra flickor, Inte ett ord till, Touch the screen (varför vet jag inte, men jag kan inte låta bli att älska låten) samt Dansa som en fjäril.

Men som jag nämnde inledningsvis så är materialet ojämnt. Exempelvis tycker jag att kärlekslåten Matilda ligger på gränsen till vad som känns ok för ett rockband. Det finns säkert dansband som skulle kunna döda för att ha den på sin repertoar, men som sagt; den passar inte på en rockplatta. Eller låten Ismer där Alonzo konstaterar att han inte gillar ismer. Varken intressant, medryckande eller givande.

Detta debutalbum är i sina starkaste ögonblick ett helt fantastiskt album, medan de svagaste korten inte alls känns intressanta. Om framtiden går i den riktning som jag hoppas, så är Alonzo och Fas 3 hyperintressanta framledes.

Jag kan inte låta bli att kommentera att det är lite lustigt att Alonzo, som skapade Stockholms negrer, nu ackompanjeras av ett band vars efternamn lyder Eriksson, Johansson, Andersson, Eriksson och Johansson.

Senap - intervju

Detta är andra gången som jag intervjuar Senap. Förra gången hade man precis släppt albumet Återkomsten och året var 2000. Nu har tretton år passerat och under den tidden har man hunnit ge ut en splittsjua med Tumultus, ett album i form av Inga gränser, en mini-cd med namnet X samt att man spelat in sina allra första låtar en gång till. Nu är det så dags för ett nytt album: Som synderna är sju. Som jag nämnde i recensionen av albumet så fortsätter Senap med sin punkrock med inslag av hårdrock. Nedan berättar bandet om senaste plattan, varför de valt att ge ut sina plattor själva och hur de lyckats att ha samma sättning under två decennier.

Berätta om Som synderna är sju.
"Som synderna är sju" är något så "ovanligt" som en konceptplatta. Ovanligt i den meningen att det inte är så vanligt att punkband gör det. Idén till det har jag haft i bakhuvudet under många år, egentligen redan efter att jag hörde "Seventh son of a seventh son" med Iron Maiden, och efter att jag för tredje gången kikade på filmen "Se7en" beslöt jag mig för att försöka skriva en text om varje dödssynd. Det tog som sagt ett tag och det blev många ändringar innan jag var "nöjd" med texterna. Sen har vi harvat fram och tillbaka med musiken också innan vi blev nöjda, och framförallt Linnér har lagt ner ett hästjobb i komponerandet. Men åsikterna har varit många och arrangemangen har stötts och blötts i replokalen under flera års tid under en process som gjort att vi lärt känna varandra än mer än vad vi redan gjorde innan. Trots att det har tagit så lång tid så har det ändå med facit i hand varit en väldigt kreativ och positiv process som svetsat samman oss ännu starkare som grupp.Hur det sen låter känns lite fel att själv uttala sig om då det i huvudsak är upp till andra att bedöma det. Men givetvis är vi mycket nöjda och tycker att slutresultatet låter riktigt bra, och förhoppningsvis ska skivan upplevas som en förnyelse samtidigt som man ska höra att det är Senap som spelar. Vissa låtar har nog lite mer av hårdrock i sig och ett par andra spår är helt klart mer av raka punkstänkare.Vi spelade in den här i Ljungby i studio Müllerbunkern med Hannes Müller som inspelningstekniker.
Texterna handlar självklart då om de sju dödssynderna och är nog det mest personliga jag har skrivit av alla Senaps texter, och lämnar väldigt mycket över för personlig tolkning. Men övergripande är min tanke att det ska var en viss kritik mot organiserad religion, och kristendomen i synnerhet då.

Ni har alltid släppt era plattorna själva (med undantag för X). Berätta.
Angående att göra allt själva är väl något som vi enbart är stolta över, punkens DIY och allt det där, men nackdelen är den begränsade budget som följer med att betala allt ur egen ficka. Dessutom är vi helt beroende av en inspelningstekniker också då ingen i bandet har den tekniska kunskapen eller intresset/tiden att lära sig att spela in. Sedan har ju det här med distribution förändrats väldigt mycket sedan digitaliseringen och fildelningen över nätet. Idag är det väldigt mycket svårare att sälja sina fysiska skivor och därmed få igen lite av de pengar som man plöjer ner i en inspelning med hyra av studio och tekniker. Men givetvis kan det vara positivt också, att källarband kan (förvisso med en jävla massa tur) bli stora över hela världen över en natt via internet, utan att sitta i klorna på ett girigt skivbolag. Men visst saknar vi riktig distribution och lite mer proffsig promotion om man rent krasst ska se kommersiellt på bandet. Nu har ju det alltid varit sekundärt i vårt fall då sammanhållningen oss fyra emellan och att ha kul är det absolut viktigaste. Klyschigt kanske, men i vårt fall hundra procent sant.

20 år med samma sättning. Hur har ni lyckats hålla ihop?
Detta leder ju in på nästa fråga om att vi alltid har haft samma sättning och svaret är det samma som innan. Senap är, har alltid varit, och kommer alltid att vara vi fyra. Vi har blivit som en liten herrklubb där det är precis lika viktigt att dricka kaffe och tjata lite skit innan vi repar, som själva repet. Där tror jag vi är ganska unika som band för annars läser man om andra band där medlemmar byts ut som en annan byter kalsonger. Vi umgås även privat utanför bandet med familjer och allt och har utvecklat en djup vänskap som, vågar jag påstå, är livslång.

 

Berätta ett par roliga/galna anekdoter.
Anekdoter finns det massor av, men problemet är att det allra flesta är på ett personligt plan. Genom åren har vi utvecklat en ganska sjuk humor som de allra flesta utanför bandet aldrig skulle förstå och därmed än mindre tycka vara rolig. Det kan vara en liten och obetydlig detalj hos någon vi möter när vi är ute och spelar, som vi i efterhand förstorar upp och fantiserar vidare på, som vi kan garva oss harmynta över. Och ibland är det vi själva som gör en tavla som blir lika minnesvärd. Till exempel en gång höll vi på och bränna ner folkets hus i Skövde när vi skulle sova över på spelstället efteråt. Det började lite oskyldigt med att vi hade krig med en toalettpappersrulle, men det slutade med att den råkade fastna uppe i en vägglampa där det snabbt började ryka oroväckande. Och innan vi hittade en trappstege för att kunna nå upp och "släcka" så ökade pulsen rejält på oss alla.
 

Hur ser framtiden ut?
Till att börja med lovar vi att vi ska självklart hamra fram stenhård punkrock med stark och bitter eftersmak i minst tjugo år till, troligtvis fyrtio. Med andra ord kommer ni aldrig bli av med oss oavsett om ni vill eller ej. Egentligen har vi nog inte någon annan plan än att förverkliga ovanstående löfte, men om man ser till vår arbets- och produktionstakt så är det nog klokt att vi har många år att kunna röra oss med.

Avsluta med något trevligt.
På senare tid har jag mer och mer kunnat se det positiva i nattsvarta citat som till exempel "att leva livet är som att borsta tänderna, det ska göras varje jävla dag". Jag har mer och mer börjat tolka det som att man ändå kan må bra, eller alla fall hyggligt, även mitt i den grå vardagen eller när man nästan blir bedövad av sorg över alla orättvisor runt om i världen. Jag blir uppriktigt bedrövad när man ibland möter eller läser om ungdomar som inte har ett uns framtidshopp och så att säga "skiter i allt". Men vem fan kan förebrå dem? Så som vi som vuxenkollektiv beter oss mot varandra och speciellt mot ungdomar är det ju knappast förvånande. Mycket har historiskt sett blivit avsevärt mycket bättre i vårt samhälle, både globalt och lokalt, men mycket har samtidigt blivit girigare, skitigare och grymmare vilket självklart leder till hopplöshet hos de svagare och framförallt den yngre generationen. Men då de flesta aldrig kommer ha en chans att bli statsminister, diktator, generalsekreterare i FN eller ens minsta lilla maktposition någonstans, mer än att i bästa fall kanske ha en liten talan runt sitt eget frukostbord, så är det just det som jag läser in i citatet ovan. Att även i det minsta lilla kan man göra skillnad, även dina små, små val gör avtryck, trots att du troligtvis aldrig ser eller märker av det. Så med det sagt, hoppa aldrig över att borsta tänderna... varje dag!
Detta blev kanske inte ett "trevligt" avslut men ett jävligt viktigt sådant. Hoppas du kan läsa in det positiva i det. Sen vill vi givetvis också verkligen tacka för intervjun och visat intresse för oss. Hoppas att du fått svar på dina frågor.
Skål och fred! //SENAP

Bilderna är från popfoto.nu