Alonzo och Fas 3 - Alonzo och Fas 3

Format: CD/LP
Skivbolag: Blue Fin
Kontakt: Facebook

För oss som spenderade en stor del av ungdomen med att lyssna på KSMB så känns det fantastiskt att Michael Alonzo nu är tillbaka. Redan för drygt ett år sedan kom singeln Dansa som en fjäril, vilken direkt övertygade mig om att något riktigt intressant var i görningen.

Nu ligger så Alonzo och Fas 3:s självbetitlade album i skivdiskarna och jag kan konstatera två saker: För det första så är det ett ojämnt album, både musikaliskt och kvalitetsmässigt, och för det andra att det låter väldigt mycket som KSMB troligen hade låtit om de fortsatt till 2000-talet. Att låta som ett modernt KSMB är verkligen inget problem, utan precis tvärtom. Det känns så jäkla härligt att höra Alonzos stämma till tonerna av den hårdare rocken med rötterna i punken.

Skivan inleds med högoktaniga Det bästa som hänt som är en hyllning till den tidiga punken. Låten verkligen sprudlar av energi och jag kan tänka mig att detta kommer att bli låten som tänder publiken under bandets konserter. Sedan fortsätter kvaliteten med den minst lika medryckande Ett meningsfullt liv. Låten innehåller dessutom den geniala frasen "jag tror på ett liv efter födseln". Utöver dessa finns det ytterliggare fyra låtar som är så där bra, så att man bara längtar efter att få höra dem – tänker då på Fattiga och vackra flickor, Inte ett ord till, Touch the screen (varför vet jag inte, men jag kan inte låta bli att älska låten) samt Dansa som en fjäril.

Men som jag nämnde inledningsvis så är materialet ojämnt. Exempelvis tycker jag att kärlekslåten Matilda ligger på gränsen till vad som känns ok för ett rockband. Det finns säkert dansband som skulle kunna döda för att ha den på sin repertoar, men som sagt; den passar inte på en rockplatta. Eller låten Ismer där Alonzo konstaterar att han inte gillar ismer. Varken intressant, medryckande eller givande.

Detta debutalbum är i sina starkaste ögonblick ett helt fantastiskt album, medan de svagaste korten inte alls känns intressanta. Om framtiden går i den riktning som jag hoppas, så är Alonzo och Fas 3 hyperintressanta framledes.

Jag kan inte låta bli att kommentera att det är lite lustigt att Alonzo, som skapade Stockholms negrer, nu ackompanjeras av ett band vars efternamn lyder Eriksson, Johansson, Andersson, Eriksson och Johansson.