Senap - Som synderna är sju

Format: CD
Skivbolag: Eget
Kontakt: Facebook

När man nästan hållit på i 20 år så måste man till slut göra något helt nytt, om inte för publikens skull - så för sin egen. I Senaps fall har det inneburit att man givit ut ett album med sju låtar - som alla representerar en av dödssynderna. Låtarna heter exakt som synderna: dvs Avund, Lättja, Högmod, Frosseri, Vällust, Girighet och Vrede.

Senaps verkar nu ha hittat ett sound som de verkligen är nöjda med. De tidiga mini-cdarna hade en tydligatrallpunksprofil, som genom Återkomstens försorg utvecklades mot hårdare punkrock samtidigt som bandets förkärlek för hårdrock fick ett större utrymme. Detta arv förvaltades genom albumet Inga gränser och fortsätter nu i form av Som synderna är sju. Jag upplever att Senaps texter genom åren också hela tiden hållit sig ifrån slagordspolitik, utan snarare letat sig in på ett djupare plan. Med andra ord har Senaps skapat sig en liten egen genre inom punken, en genre som jag tycker minst sagt har ett existensberättigande.

Just Senaps egna genre är vad som gör att dödssynderna-konceptet inte faller platt, utan snarare framstår som en ett intressant grepp. För handen på hjärtat, hur många punkband kan komma undan med att skriva en låt mot Vällust eller Lättja? Men Senap klarar det, med bravur.

Skivans starkaste kort är för tillfället Vällust, som i mångt och mycket är en klassisk Senap-låt med allsångsvänlig refräng, högt driv och med en text som vi knappast kommer att återkomma inom punksverige. Efter att ha följt Senap ända sedan jag köpte Återkomsten på festivalen Mera Hitlåtar år 2000 så kan jag konstatera att detta är det starkaste plattan som Senap presterat. Den kanske inte har samma toppar som Inga gränser i form av Lj-by punx eller Hör min bön, men detta är en stabil enhet. En enhet som håller en jämn hög klass.

Det är nästan så jag tycker att katolska kyrkan borde införa ett par till dödssynder...