Senap - intervju

Detta är andra gången som jag intervjuar Senap. Förra gången hade man precis släppt albumet Återkomsten och året var 2000. Nu har tretton år passerat och under den tidden har man hunnit ge ut en splittsjua med Tumultus, ett album i form av Inga gränser, en mini-cd med namnet X samt att man spelat in sina allra första låtar en gång till. Nu är det så dags för ett nytt album: Som synderna är sju. Som jag nämnde i recensionen av albumet så fortsätter Senap med sin punkrock med inslag av hårdrock. Nedan berättar bandet om senaste plattan, varför de valt att ge ut sina plattor själva och hur de lyckats att ha samma sättning under två decennier.

Berätta om Som synderna är sju.
"Som synderna är sju" är något så "ovanligt" som en konceptplatta. Ovanligt i den meningen att det inte är så vanligt att punkband gör det. Idén till det har jag haft i bakhuvudet under många år, egentligen redan efter att jag hörde "Seventh son of a seventh son" med Iron Maiden, och efter att jag för tredje gången kikade på filmen "Se7en" beslöt jag mig för att försöka skriva en text om varje dödssynd. Det tog som sagt ett tag och det blev många ändringar innan jag var "nöjd" med texterna. Sen har vi harvat fram och tillbaka med musiken också innan vi blev nöjda, och framförallt Linnér har lagt ner ett hästjobb i komponerandet. Men åsikterna har varit många och arrangemangen har stötts och blötts i replokalen under flera års tid under en process som gjort att vi lärt känna varandra än mer än vad vi redan gjorde innan. Trots att det har tagit så lång tid så har det ändå med facit i hand varit en väldigt kreativ och positiv process som svetsat samman oss ännu starkare som grupp.Hur det sen låter känns lite fel att själv uttala sig om då det i huvudsak är upp till andra att bedöma det. Men givetvis är vi mycket nöjda och tycker att slutresultatet låter riktigt bra, och förhoppningsvis ska skivan upplevas som en förnyelse samtidigt som man ska höra att det är Senap som spelar. Vissa låtar har nog lite mer av hårdrock i sig och ett par andra spår är helt klart mer av raka punkstänkare.Vi spelade in den här i Ljungby i studio Müllerbunkern med Hannes Müller som inspelningstekniker.
Texterna handlar självklart då om de sju dödssynderna och är nog det mest personliga jag har skrivit av alla Senaps texter, och lämnar väldigt mycket över för personlig tolkning. Men övergripande är min tanke att det ska var en viss kritik mot organiserad religion, och kristendomen i synnerhet då.

Ni har alltid släppt era plattorna själva (med undantag för X). Berätta.
Angående att göra allt själva är väl något som vi enbart är stolta över, punkens DIY och allt det där, men nackdelen är den begränsade budget som följer med att betala allt ur egen ficka. Dessutom är vi helt beroende av en inspelningstekniker också då ingen i bandet har den tekniska kunskapen eller intresset/tiden att lära sig att spela in. Sedan har ju det här med distribution förändrats väldigt mycket sedan digitaliseringen och fildelningen över nätet. Idag är det väldigt mycket svårare att sälja sina fysiska skivor och därmed få igen lite av de pengar som man plöjer ner i en inspelning med hyra av studio och tekniker. Men givetvis kan det vara positivt också, att källarband kan (förvisso med en jävla massa tur) bli stora över hela världen över en natt via internet, utan att sitta i klorna på ett girigt skivbolag. Men visst saknar vi riktig distribution och lite mer proffsig promotion om man rent krasst ska se kommersiellt på bandet. Nu har ju det alltid varit sekundärt i vårt fall då sammanhållningen oss fyra emellan och att ha kul är det absolut viktigaste. Klyschigt kanske, men i vårt fall hundra procent sant.

20 år med samma sättning. Hur har ni lyckats hålla ihop?
Detta leder ju in på nästa fråga om att vi alltid har haft samma sättning och svaret är det samma som innan. Senap är, har alltid varit, och kommer alltid att vara vi fyra. Vi har blivit som en liten herrklubb där det är precis lika viktigt att dricka kaffe och tjata lite skit innan vi repar, som själva repet. Där tror jag vi är ganska unika som band för annars läser man om andra band där medlemmar byts ut som en annan byter kalsonger. Vi umgås även privat utanför bandet med familjer och allt och har utvecklat en djup vänskap som, vågar jag påstå, är livslång.

 

Berätta ett par roliga/galna anekdoter.
Anekdoter finns det massor av, men problemet är att det allra flesta är på ett personligt plan. Genom åren har vi utvecklat en ganska sjuk humor som de allra flesta utanför bandet aldrig skulle förstå och därmed än mindre tycka vara rolig. Det kan vara en liten och obetydlig detalj hos någon vi möter när vi är ute och spelar, som vi i efterhand förstorar upp och fantiserar vidare på, som vi kan garva oss harmynta över. Och ibland är det vi själva som gör en tavla som blir lika minnesvärd. Till exempel en gång höll vi på och bränna ner folkets hus i Skövde när vi skulle sova över på spelstället efteråt. Det började lite oskyldigt med att vi hade krig med en toalettpappersrulle, men det slutade med att den råkade fastna uppe i en vägglampa där det snabbt började ryka oroväckande. Och innan vi hittade en trappstege för att kunna nå upp och "släcka" så ökade pulsen rejält på oss alla.
 

Hur ser framtiden ut?
Till att börja med lovar vi att vi ska självklart hamra fram stenhård punkrock med stark och bitter eftersmak i minst tjugo år till, troligtvis fyrtio. Med andra ord kommer ni aldrig bli av med oss oavsett om ni vill eller ej. Egentligen har vi nog inte någon annan plan än att förverkliga ovanstående löfte, men om man ser till vår arbets- och produktionstakt så är det nog klokt att vi har många år att kunna röra oss med.

Avsluta med något trevligt.
På senare tid har jag mer och mer kunnat se det positiva i nattsvarta citat som till exempel "att leva livet är som att borsta tänderna, det ska göras varje jävla dag". Jag har mer och mer börjat tolka det som att man ändå kan må bra, eller alla fall hyggligt, även mitt i den grå vardagen eller när man nästan blir bedövad av sorg över alla orättvisor runt om i världen. Jag blir uppriktigt bedrövad när man ibland möter eller läser om ungdomar som inte har ett uns framtidshopp och så att säga "skiter i allt". Men vem fan kan förebrå dem? Så som vi som vuxenkollektiv beter oss mot varandra och speciellt mot ungdomar är det ju knappast förvånande. Mycket har historiskt sett blivit avsevärt mycket bättre i vårt samhälle, både globalt och lokalt, men mycket har samtidigt blivit girigare, skitigare och grymmare vilket självklart leder till hopplöshet hos de svagare och framförallt den yngre generationen. Men då de flesta aldrig kommer ha en chans att bli statsminister, diktator, generalsekreterare i FN eller ens minsta lilla maktposition någonstans, mer än att i bästa fall kanske ha en liten talan runt sitt eget frukostbord, så är det just det som jag läser in i citatet ovan. Att även i det minsta lilla kan man göra skillnad, även dina små, små val gör avtryck, trots att du troligtvis aldrig ser eller märker av det. Så med det sagt, hoppa aldrig över att borsta tänderna... varje dag!
Detta blev kanske inte ett "trevligt" avslut men ett jävligt viktigt sådant. Hoppas du kan läsa in det positiva i det. Sen vill vi givetvis också verkligen tacka för intervjun och visat intresse för oss. Hoppas att du fått svar på dina frågor.
Skål och fred! //SENAP

Bilderna är från popfoto.nu