Asta Kask – Pipeline (Sundsvall)

19 oktober 2013

Första gången jag såg Asta Kask var för ungefär tio år sedan. Efter en lång vila hade Asta Kask återuppstigit och släppt samlingsalbumet Kravallsymfonier som följdes upp av en turné. Jag hade med spänd förväntan sett fram emot spelningen, så när dörrarna till spellokalen öppnades så ställde jag mig direkt längs fram. Glädjen blev dock kortvarig, för efter ett par låtar började jag tänka: ”Detta känns verkligen föråldrat. Texterna säger väldigt lite om dagens samhälle, dessutom känns det klyschigt”. Jag valde sedan att se konserten från distans.

Sedan kom albumet En för alla ingen för nån. Precis de saker som jag upplevde som ett bekymmer med de gamla låtarma var plötsligt åtgärdade. Det kändes helt enkelt väldigt relevant att skrika med i budskapet. Att nyligen Handen på hjärtat kom och levererade samma typ av dagsaktuella punkrock gjorde inte saken sämre. Så det är egentligen med samma känsla jag äntrar lokalen; spänd förväntan.

Asta Kask börjar med det gamla materialet och river av Lasse Lasse liten, TV:n och Dom får aldrig mig. Man märker att publiken direkt är med på noterna och röj utbryter omgående. Det är dessutom glädjande att se att bandmedlemmarna ser så glada ut på scnenen – de verkar verkligen vara genuint lyckliga över publikens uppskattning. Jag kan inte låta bli att notera att de har samma typ av kortärmade skjortor på sig, vilket lite elakt skulle kunna tolkas som att bandet spelar dansbandsmusik.

Världens räddaste land är första låten ut från nya skivan och är precis lika bra live som på platta. Den följs ut av Jag mot allt från förra plattan. Sedan är det åter dags för några klassiker; Psykiskt instabil, Psykopaten (som presenteras som ”en kärlekssång”) och Mänskliga faktorn.

Någonstans här började jag åter att reflektera kring konserten. Hade detta åter blivit en klassikerkavalkad, som inte hade så mycket att göra med dagens samhälle att göra? Nej, det kändes verkligen inte så. För vetskapen om det nya materialet legitimerar det gamla materialet rakt av. Att dessutom just valet av de gamla låtarna känns aktuellt, utom möjligtvis TV:n, gör inte saken sämre. Jag börjar i huvudet att fantisera om att det vore coolt om de kunde spela Oss hjältar emellan, vilken jag hade som en personlig favorit när jag gick på högstadiet, men skrattar lite åt mig när när jag inser hur otroligt ouppdaterad den låten är.

Sedan blandas nya och gamla låtar: AB Böna och be, Fredagsmys, Inget ljus och Än finns det hopp. Det jag kan sakna är att bandet knappt säger något mellan låtarna. Visst, å ena sidan så ökar det intensiteten på spelningen, men å andra sidan tycker jag att ett punkband bör ta tillfället att säga något när de väl har chansen.

Sedan sker det som inte får ske, och som på intet sätt är ok. Bandet går av scenen. De har tidigare inte meddelat att sista låten är på g, utan det hela är egentligen bara ett stort spel för gallerierna – för Asta vet att de kommer att bli inropade, vilket de också blir. Publikens kärlek fanns redan där, så någon ytterliggare bekräftelse ska inte behövas. Nä, det känns bara plumpt!

Patriarkatet är nästa låt ut och jag kan nog tillstå mig att ranka den som en av de absolut bästa låtarna som signerats Asta. Men sedan kommer spelningen mest otippade låt: banne mig så spelar de Oss hjältar emellan. Hur oväntat är inte det? Fast ju mer jag tänker på det, så har ju maktrelationen mellan öst och väst mer och mer utjämnats med tanke på USA stagnering och Rysslands krigshest – så onekligen har låten blivit aktuell igen. Och dessutom är den minst lika bra som när jag gick på högstadiet! Efter det spelas Jag vill inte vara med.

Bandet går sedan av scenen igen. Och denna gång verkar publiken tro att bandet inte ska komma ut något mer, så flera börjar att droppa av. När sedan ett piano börjar ljuda i lokalen så får ytterligare besökare för sig att nu är konserten slut, så när pianospelet utmynnar i introt till Ringhals brinner så är det nästan halvtomt i lokalen. Nä, jag har verkligen svårt för extranummer. Min filosofi är att bandet ska spela så länge som publiken verkar vara med på noterna. I detta fall var publiken är helt med på banan, och då blir det bara löjligt att gå ut för att få bli inropade.

Sammanfattningsvis: En magisk kväll som varade i 75 minuter.