Charta 77 live på Punk&Love

Datum: 2013-06-28
Lokal: Debaser

Det är två konserter i mitt liv som jag värdesätter lite högre än de andra. Den ena skedde för knappt tio år sedan på Skulefestivalen i Örnsköldsvik. Det då pånyttfödda Euskefeurat verkligen krossade mig med deras blandning av humor och politik. När jag tänker tillbaka på spelningen så ser jag ett väckelsemöte - ett socialiskt väckelsemöte. Det var en fantastisk känsla att vara där.

Den andra konserten skedde i lördags med Charta 77 på scenen. Jag har alltid hållit Charta som ett bra liveband, men denna konsert var något utöver det vanliga. Det kändes som att de skulle kunnat spela en låt till, och så ytterliggare en, och så ... som att festen aldrig skulle få ta slut.

Som de flesta säkert vet så blev Punk&Love resultatet av att Peace&Love gick i konkurs - och eftersom Charta 77 hade bjudit in alla gamla bandmedlemmar av fira deras 30 års jubileum, så fick de helt enkelt låta punkandan lysa - och skapa ett nytt arrangemang; Punk&Love.

När jag läste att de gamla medlemmarna skulle dyka upp på scenen så inbillade jag mig att alla låtar skulle spelas med originaluppsättning, men oj vad fel jag hade. Låtarna spelades istället med i stort sett samtliga medlemmar. Dubbla trummisar, dubbla gitarrister, en basist, en sångare och ytterliggare två körsångare. Ljudbilden var verkligen fantastisk. Efter att ha sett denna konsert så inser jag att Charta alltid borde vara ett storband, för maken till driv, jävlaranamma och glada miner har jag sällan sett. Körsångarna (Korken och Leif) var ett litet kapitel för sig. Kanske är det bara min upplevelse, men det kändes som att Korken körade lite så där i skymundan, som att han inte riktigt kände sig hemma på scenen. Hemma var däremot Leif, som stod längst fram och tog i när det passade sig. Det var i alla fall helt underbart att få se. Allt var faktiskt helt underbart.

Låtmaterialet var som vanligt när det gäller Charta riktigt, riktigt bra. Kanske inte helt konstigt med tanke på vilka låtar som de spottat ut genom åren. Jag kan tycka att inledningen med Kungarna af stan 1 tätt följt av Kungarna af stan 2 är ett mindre genidrag, speciellt när trycket från ett storband gjorde att man formligen kastas bakåt. I övrigt fick säkert alla höra de låtar de ville (Ensam kvar, Vykort från Rio, Lilla björn och lilla tiger) även om jag personligen nog har hört dem en, eller kanske två, gånger för mycket. Även det nya materialet från "...Stolt att vara svensk?" gjorde sig mycket bra live. Just titellåten tror jag att kommer att spelas även nästa decennium. Av det mer oväntade slaget var att man spelade Onkel Kånkel-covern Åka femtiotalsbil. Säga vad man vill, men refrängen är ju ytterst allsångsvänlig.

Det är en konst att förmedla känslan av en alldeles fantastisk konsert, och jag är inte säkert på att jag har lyckats. Men frågan någon som var där - de kan intyga.