Perkele - A way out

Format: Cd och Lp
Skivbolag: Spirit of the streets
Kontakt: Facebook

1998 släppte Perkele sin debutskiva, Från flykt till kamp. Redan då tyckte jag att Göteborgsbandet hade något speciellt. Musikaliskt rörde det sig om en hårdare trallpunk, men texterna var lite annorlunda – lite hårdare och lite mer kompromisslösa. Speciellt diggade jag textraden "Det fanns inga pedofiler, våldtäktsmän, borgarsvin - som man kunde reta upp sig på". Säkerligen hade raden väckt ramaskri om den nått ut till den breda massan.

Sedan släpptes en del album. Av någon anledning fanns aldrig intresset att kolla upp dem. Om det berodde på att det svenska språket hade övergivits vet jag inte. Ibland lyssnade jag dock på några väl utvalda låtar på Youtube och njöt. My home och Moments är nog de låtar speciellt fastnat. Medan jag själv verkade ligga under någon sten så reste Perkele runt i Europa och byggde upp sitt rykte, vilket resulterade i att bandet positionerat sig som ett av Europas intressantaste Oi!-band.

Så kom A way out.

Pang! Titelspåret formligen kastade omkull mig från stolen. Så jäkla bra låt. I låten får vi följa sångaren Rons resa in i punkvärlden och jag tror att alla som någon gång börjat lyssna på punkmusik på något sätt kan relatera till texten. Det är ytterst träffande. Speciellt gillar jag "I hated my self and everybody else". I all sin enkelhet så är det en fantastisk analys! När året är slut så kommer säkerligen låten A way out fortfarande att spelas intensivt.

Sedan fortsätter den melodiösa Oi!-punken. Kanske inte riktigt i samma klass som A way out, men det direkta tilltalet, den aggresiva musiken och det okonstlade förhållningssättet lever kvar. Och levererar. Det är verkligen inte svårt att förstå att Perkele lyckats bygga upp en bastant fan-skara. Textmässigt så skulle jag vilja dela i låtarna i två fack – de glada och öldrickarinspirerande, samt de vardagsrealistiska låtarna med ett kraftigt bitter underton. Rörande de senare så kan jag inte låta bli att tänka på George Orwells 1984: “Om du vill ha en bild av framtiden – tänk dig en stövel som sparkar ett människoansikte. För alltid”.

Det jag tycker är Perkeles enda problem är att de bygger upp alla sina texter på samma vis. Fyra till sex rader vers. Refräng. Fyra till sex nya rader vers. Refräng. Refräng. Jag tycker ofta att texterna är intressanta och att jag gärna skulle se hur de utvecklades vidare. Faktum är att jag för första gången någonsin efterfrågar en uppföljare på titellåten, gärna döpt till A way out 2.

A way out tror jag kommer att uppfylla alla krav som Perkele-publiken ställer. Denna gång hoppas jag även att den svenska publiken får upp öronen för detta hårdkokta band. Problemet är väl Sverige verkar svämma över av extremt intressanta akter. Det är banne mig en ynnest att få bo i ett land med en sådan här fantastisk punkflora!