KKPA - ...Och ut kröp svinen

Format: Mini-Cd
Skivbolag: Eget
Kontakt: Facebook

KKPA är klassiskt punkband som huserade i Skåne kring millenieskiftet. Eller klassiskt och klassiskt - faktum är att bandet bara släppt ett par demos, en mini-cd samt en cd. Men under den tidsperiod som KKPA var aktiva, så var utbudet i trallpunkscenen så undernärd så att varje tillstymmelse till Radioaktiva Räker-influens gjorde att via trallpunksfanatiker jublade. Jag vet inte hur många gånger som bandets självbetitlade mini-cd snurrat i min stereo. Faktum är att materialet håller än idag

Men nu har alltså ett nytt decennium gått, och KKPA har beslutat sig för att återförenas. Jag måste säga att jag blir förvånad varje gång som ett punkband återförenas efter mer än tio år. Vad är det som gör att man åter vill spendera massa tid i replokalen, sova på golv och dricka massa öl? Eller förresten, jag insåg precis att jag svarade på min egen fråga.

I alla fall så ger bandet nu ut en ny platta; mini-cdn ...Och ut kröp svinen. Så hur låter då KKPA nu för tiden? Lite tyngre. Lite argare. Lite ledsnare. Bandet som tidigare plastade på den klämkäckare delen av trallpunksskalan, har nu tagit ett rejält steg mot andra sidan. Kanske är det samhällsklimatet som gjort att bandet inte längre kan sjunga om “döende människor” på någon okänd plats, utan numer anser ser vikten av att betona att Jimmie Åkesson är rasist. Jag måste säga att det är ett lyckat grepp av bandet.

I och med ... Och ut kröp svinen befäster KKPA sin roll som en av trallpunkens förvaltare. Det är fan bland de finaste utmärkelser man kan få!

Mattias Alkberg - Södra Sverige

Format: Lp

Skivbolag: Teg Publishing
Kontakt: Facebook

"Alkberg släpper punkalbum", stod det i ett pressmeddelade som damp i mailkorgen i början av sommaren. I mailet visades musikvideon till låten Nöff nöff. Rå och aggressiv punk sprutade ur högtalarna. Moderaterna kallades skadedjur. Carl Bildt benämndes missfoster. Helt enkelt en jävla fläskläpp i samhällets ansikte. Så långt - alla rätt.

Men så kom skivan, och med den ett nytt pressmeddelande: "... hårda, dumma och smarta texter". Och med ens blir jag mer skeptisk. Vad menar man med "dumma"? För mig är punk så mycket mer än bara en musikstil. Punken är ett förhållningssätt till dagens samhälle – alltså en nagel i samhällets öga. Genom åren har det givits ut tusentals punkplattor, alla har de skrivits på bandmedlemmarnas nivå. Vissa väldigt intelligenta, och andra mer banala och präglade av en för lång tonårsperiod. Men aldrig, aldrig har något band medvetet valt att skriva "dumma" texter. Detta skär i mitt punkhjärta att någon anser sig ha givit ut en punkplatta, genom att sänka sig en nivå.

Men jag bortser från det. Jag tänker att om någon vill bli en del av punkfamiljen - så välkommen!

Södra Sverige tickar in på dryga 20 minuter. Det är med andra ord en kort platta, och ärligt talat är den några minuter för lång. För det finns spår som jag inte alls kan motivera. Jag väljer att peka ut Häxor lever längre och Människor. Men också, så jäkla bra och kompromisslös musik. Jag kan verkligen förstå att Alkberg att ge ut en punkplatta, för om man sitter med dessa tankar, så är det mer eller mindre omöjligt att klä dem i popkostym.

Även en formulering förtjänar att placeras i finrummet; “Din snäva jacka och din keps på sned // jobbar med media, ser ut som en smed”. Charmigt, kaxigt och förbannat på en och samma gång.

Alkberg har alltså levererat en platta som i sina starkaste ögonblick sparkar stjärt med det mesta, men som samtidigt är på tok för ojämn. Jag anser därmed att projektet Södra Sverige inte är avslutat – utan borde generera en platta till! På´t igen!

V/A - I en värld av hat och kärlek

Format: Cd
Skivbolag: Sigourney
Kontakt: Facebook

Defintivt 50 spänn! Jag kan inte låta bli att tänka på den klassiska serien Definitivt 50 spänn när jag hör I en värld av hat och kärlek. Jag vet inte om det beror på att ett flertal av I en värld av hat och kärlek:s artister medverkat på just Definitivt-samlingarna. Men jag tror att den egentliga anledningen är just känslan av att gräddan av gräddan inom svensk melodiös punk huserar på samma samling. Jag får ärligt talat rysningar längs ryggraden när jag lyssnar.

Det sjuka är att trots att materialet inte har mer än två år på nacken, så lyckas skivan skapa extremt kraftiga nostalgikänslor inom mig. Det jag tror var en av anledningarna till Definitivt-samlingarnas storhet var möjligheten att höra sina favoritartister, tillsammans med några nya okända akter, för att samtidigt mötas olika genres som generellt sätt ligger aningen utanför de egna referensramarna. Precis detta lyckas också I en värld av hat och kärlek.

Så vilka band medverkar egentligen? Klassiska akter som Misconduct, Asta Kask, Skumdum, Lastkaj 14 och Alonzo för att nämna några. Äh, nu får det vara nog med namedroppandet. Charmen med en dylik skiva är att de kända artisterna ska legitimera ett köp - för att sedan hitta nya godbitar. I alla fall får man två låtar vardera från åtta band.

Det enda som jag kan hänga upp mig på är att en cd-samling kanske inte är så hippt i dagens digitala värld. Men skit i det. Den snurrar i alla fall i jävligt bra i min bilstereo.

Som bonuslåt följer den över tjugo år gamla Strebers-dängan Kärleksmissiler. Som att inte materialet i övrigt kändes Definitivt 50 spänn. Fantastiskt!

Pestens tid - Inte tänka, inte höra

Format: LP
Skivbolag: Pesten fonogram
Kontakt: Facebook

Pestens tid följer nu upp sin sjua, När du vaknar, med en LP titulerad Inte tänka, inte höra. Precis som tidigare så hör det sig om melankolisk pop. Och precis som tidigare är det jävligt bra!

Jag nämnde i förra recensionen att Raymond och Maria antagligen var en inspirationskälla, och även om det ibland kan vara ofrånkomligt att jämföra vemodiga popband med sångerska, så upplever jag att Raymond och Maria inte längre är en lika självklar referens. Orsaken till detta är att Pestens tid i mångt och mycket dragit ned på tempot och, om möjligt, förstärkt vemodet ytterligare. Det rör sig om vemod i kvadrat!

Sångerskan formligen vräker ut sig vemodet. Jag får onekligen känslan att texterna kommer direkt från hjärtat. Det konstiga är att det på hela taget känns väldigt vackert. Om hjärtesorg någonsin kan vara vackert – så är det så här det låter. Ungefär som en kniv som mellan varje ny vers eller refräng vrids ytterligare ett varv i hjärtat.

Det enda som möjligtvis kan ligga bandet i fatet är att det finns en nyans av monotoni i skivan, vilket gör att man efter 37 minuter är ganska mör, och inte så sugen att vända LP-nålen ännu en gång. Kanske är det min kropp som inte är mottaglig för så mycket vemod.

Avslutningsvis måste jag kommentera layouten, som är otroligt 70-tals influerad. När någon hittar denna platta i en skivback om 40 år kommer man direkt att tro att plattan är dubbelt så gammal. Kul!

Dystra Li - En sista chans

Format: Cd
Skivbolag: Eget
Kontakt: Facebook

Jag vet inte om Dystra Li ser sig själva som ett punkband, eller ett rent rockband. Oavsett så ligger plattan En sista chans i just gränslandet mellan punk och rock, rent musikaliskt alltså. Problematiken är att attityden tyvärr snarare ligger åt rockhållet. För säga vad man vill – men rock på svenska är sällan speciellt roande.

Skivan inleds i alla fall starkt med låten Dagen efter. Titeln säger precis vad det handlar om - refränger som beskriver gårdagens fylla och verser där den inte lika trevliga morgondagen går igenom. Klart skön och allsångsvänlig. Låten hade helt klart passat in på en punkplatta.

Men sedan kommer bland det konstigaste jag hört på länge – låten Jag vill ha dig, som trots att det är en rocklåt egentligen ligger i gränslandet till en ren och skär dansbandslåt. Ja, du läste rätt - dansband! Jag blir faktiskt riktigt rädd. Ligger inte min favoritgenre mer än två steg bort från dansbandsgenren? Hemska tanke! Jag skulle inte alls bli förvånad om låten skulle klättra högt på Svensktoppen.

Resten av materialet ligger någonstans där emellan Dagen efter och Jag vill ha dig - ofarlig rock helt enkelt. Inte alls dåligt, bara ointressant.

Dystra Li har potential – men står i ett vägskäl. Ska de spela rock och bli hur tråkiga som helst? Eller ska de spotta i nävarna, justera tuppkammen och resa mittenfingret. Ett viktigt val!

Antipati - Läggdags för Antipati

Format: 7"
Skivbolag: Pretty shitty town
Kontakt: Facebook

Antipati säger härmed hej då, eller snarare skål och hej då, efter sju år. Som jag nämnde i recensionen av deras Quattro stagioni så har jag stundtals varit riktigt svag för Antipati, så när jag fick veta att ett sista släpp var i görningen så kände jag stora förväntningar.

Tyvärr, ja jag måste skriva skriva tyvärr, så lever inte Läggdags upp till denna nivå som jag vet att Antipati faktiskt ligger på. Kanske kände bandet att lusten inte riktigt fanns där, och då brukar det svårt att klämma ut en avskedsplatta som har det där lilla extra.

Avskedslåten Läggdags tycker jag är riktigt bra, punkig och bra. Men sedan känns det mer eller mindre som uppfyllnad. Rent inspelningsmässigt får jag känslan av den tidiga 77-punken. Ruffigt, lite jävlaranamma, men också en känsla av att “det inte är så noga”. Skivans andra låt är en känga åt våra liberaler i regeringen, medan sista spåret är en toffelanekdot, signerad Agent Bulldog. Den sistnämnda innehåller dock den fantastiska textraden: "hon går igenom mina fickor, efter nummer till flickor, som jag önskar att jag mött". Fantastiskt! Oväntat nog känns covern varken bättre eller sämre än originalet, snarare liknande.

För er som precis fått upp ögonen för Antipati så rekommenderar jag deras fullängdare. Det ska dock tilläggas att detta är ett sjukt påkostat släpp på splattervinyl, med tillhörande cd och utviksomslag. Porr för skivsamlaren!

Svintask - Vinstvarning

Format: 7"

Skivbolag: A message to you
Kontakt: Facebook

I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet pumpade Svintask ut en hel del släpp; en 7"a, några demos, en cd och en splittsjua. De var väldigt omskrivna i fanzinekretsar. Troligen berodde det på deras ruffiga punkrock med texter som faktiskt stack ut även i punkkretsar. Själv minns jag mest den underbara textraden "Har du någon gång sett mig stå, och ollat någons bil? Kanske tycker du jag är ett skitigt jävla svin!". Så jävla punk?! I alla fall som blev det tyst kring bandet.

Nu har så skabolaget A message to you givit ut en ny sjua med banden. Det sjuka är att jag blir precis lika tagen idag, som jag blev för femton år sedan. Det är ju så jävla rått och charmigt. Det är så jävla punk! Starkast är Cock Sparrer-covern England belongs to me, här översatt till Laholm tillhör mig.

Att ett decennium passerat verkar inte ha påverkat texter, för "du kan ta din fina valfrihet och köra upp den i valfritt hål" säger ganska mycket om nivån. Nä, nu väntar jag på albumet, även om jag tror att Svintask är bäst i det mindre formatet.

Sabotage - Betraktelser från staketet

Format: 7"

Skivbolag: Pretty shitty town
Kontakt: Facebook

Sabotage debuterar här med en 7" på Pretty Shitty town. Men även om bandnamnet  är en ny bekantskap, så kommer sångaren från avsomnade Antipati, vilket innebär att det knappast rör sig om några amatörer i sammanhanget. Faktum är att Sabotage låter som Anti-pati gjorde i sina bästa stunder. Det rör sig med andra ord om klassisk aggressiv skinheadmusik. Inga krusiduller, inget trams.

Ärligt talat så tycker jag att det är en riktigt riktigt bra svensk skinheadplatta. Det som jag tycker är härligt är att ljudbilden förmedlar en grå melankoli som lägger sig som en blöt filt över stämningen. En annan intressant sak är att alla de tre låtarna tickar in runt fyra minuter, vilket gör att det finns gott om plats för texter, samt även för vissa gitarrutläggningar. Eftersom det bara är tre låtar så är det verkligen tre kanonlåtar som tryckts in. Det som återstår att se är hur det kommer att bli när bandet albumdebuterar.

Texterna får ses som klassiska i sammanhanget där ismer och personer som vill att man ska ta ställning får sig en känga. Skivan avslutas med Inget tack, där samhällets sönderfall personifieras i en gammal trotjänares ålderdom. Som sagt är textområdena inga nyheter, men samtidigt så tycker jag att texterna är välskrivna, vilket gör att det känns intressant att lyssna.

Sammanfattningsvis så är det bra melodier, allsångsvänligt och föga tillrättalagt. Jag hoppas, och tror, att detta är en platta som om fem år kommer att anses vara klassisk!

Doka - District zero two seven eight

Format: Cd

Skivbolag: Eget

Kontakt: Facebook 

Doka från Bollnäs presenterar sig själva som en punkrockkvintett med streetinfluenser. Detta är bandets tredje alster och de har tryckt in nio låtar på cdn.

I sina bästa stunden tycker jag att Doka låter som ett kaxigt Ticking bomb, med ett skönt driv och allsångsvänliga körer. När det låter som sämst så låter det på inte sätt dåligt, snarare intetsägande. De verkar ha fått för sig att det är en bra idé att sänka tempot - oförståeligt varför.

Om skivan hade haft samma attityd och jävlaranamma som Not excited, så skulle jag inte haft något att påpeka, men tyvärr tycker jag att det smyger sig in för mycket mysmusikkänsla.

För mig ska punken vara en käftsmäll och blodsmak, inte småflirtande med dansband, hur välspelat det än är.

Tear them down - Their fault, our problem

Format: Cd
Skivbolag: Plunk records
Kontakt: Facebook

Det sägs att det första intrycket är det som etsar sig kvar. Om så är fallet ligger nog Tear them down risigt till med sin albumdebut - för maken till mjäkig introlåt får man leta efter. Tear them down gjorde entré för mig när de gav ut en mini-cd under 2011 som levererade en blandning av energisk streetpunk, men även dofter av skatepunk. Men när jag slår på introlåten Bomb city kan jag inte tänka på något annat ord än "klämkäckt". Jag får en otäck bild av ett lismande band som ler snett in i kameran. Onekligen så funkar det inte att sjunga om skräckupplevelser som bombningar av städer - och samtidigt ha ett leende på läpparna. Nej, första intrycket känns verkligen schizofrent.

Men sedan blir det bra, första låten till trots. Bandet fortsätter att staka ut sin bana med en blandning av street- och skatepunk. Förra gången jag recenserade dem så refererade jag till Voice of a generation och Bombshell rocks. Denna gång skulle jag vilja stryka de förstanämnda och istället ersätta dem med Blisterhead, för på något sätt måste jag ändå säga att utvecklingen går mot ett lite mjukare sound, men med ett högre tempo. Jag kan dock stundtals känna att det blir lite väl glatt och att det borde svingas fler nävar i luften.

Starkaste kortet är Punk rock love, vilket är en hyllning till den kultur som vi alla älskar. Jag vet inte om det har skapats någon form av nostalgihysteri, men nyligen är det många band som lyft på hatten till punken (Perkele, Charta 77 och Alonzo & Fas 3 och nu Tear them down). Och visst, utan punken hade ju ingen av oss varit den vi är idag!

Efter 14 låtar, vilka i stort sett alla tickar in på strax över två minuter, är så Tear them down debutalbum slut. Det känns lite dubbelt. Å ena sidan är det en bra platta, utan tvekan. Men å andra sidan vet jag att bandet skulle kunna prestera ännu bättre - om de valde en hårdare väg. Nå väl - det kommer väl ett till album!?

Ekot - Folkvett

Format: 7"
Skivbolag: Kåranda
Kontakt: ekotmalmo@gmail.com

När Ekot mailade mig och frågade om jag var intresserad av att recensera deras nya ep, så kollade jag upp dem på Spotify. Det lät helt ok, men inte mer. Eftersom jag trots allt har en förkärlek för punkrock på svenska så bad jag dem att skicka en platta.

Så jag lägger platta på vinylspelaren och lutar mig tillbaka. Om det finns en trend inom dagens punkrörelse så måste det vara lite lugnare punkrock, med texter som ligger på det personliga planet, men som samtidigt tangerar politikfåran. Huruvida politikdelen stämmer vet jag inte, men i övrigt så passar Ekot helt in på beskrivningen. Det känns helt klart som att Tysta mari och Nobelkommittén varit inspirationskällor.

Det är på inget vis någon av de bästa plattor som släpptes förra året, men det är i alla fall långt mycket bättre än det första intrycket som jag fick. Jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att skivan är så där lagomt bra. Inte så bra så att jag måste ta ledigt från jobbet, för att helt fokusera på skivan, utan snarare bra i den bemärkelsen att jag lyssnar koncentrerat och att mina genomlyssningar av skivan känns som ett rent nöje.

Sex låtar har de tryckt in på plattan, men de hade i ärlighetens namn kunnat nöja sig med fyra för att verkligen höja lägstanivån. Jag kan inte sticka under stolen med att jag verkligen ser fram emot nästa skivsläpp.

Men så var det där med omslaget. Gräsligt. Varför? Jag vill ha svar! 

Vånna inget - Ingen botten

Format: Cd / Lp
Skivbolag: Heptown records
Kontakt: Facebook

Jag har medvetet dragit mig från att göra denna recension. I vanliga fall brukar det betyda att skivan är väldigt svag, så man skjuter den hela tiden tillbaka i recensionshögen, bara för att slippa ta tag i den. I detta fall är det helt annorlunda. Annorlunda av två orsaker. För det första så vill jag inte recensera plattan, för då vet jag att jag inte längre kommer att kunna lyssna lika mycket på den, för då ska något annat recenseras. För det andra eftersom jag inte har kommit på någon infallsvinkel i recensionen. Hur skriver man när alla låtar håller toppklass, men ändå står för en enhet? Jag vet inte.

2013 har varit ett fantastiskt år för alla punkälskare. Tysta Mari sänkte tempot och leverade ett kraftfullt album. Gatans lag spottade alla i ansiktet med ett riktigt röjaralbum. Asta Kask följde upp En för alla ingen för nån med ett minst lika bra album. Knivderby gjorde ett helt galet album. Dessutom levererade Perkele, Misconduct och Baboon show. Till denna samling sällar sig nu Vånna inget - med en platta som inte kan kallas för något annat ett genialt album.

Senaste två månaderna så har jag lyssnat på hela albumet till jobbet, sedan hem från jobbet. Till jobbet, hem från jobbet. Till jobbet, hem från jobbet. Ja, ni fattar. Under alla dessa resor har något unikt skett - jag har nämligen aldrig bytt spår, utan hela tiden lyssnat på den låt som skivan erbjudit. Det är unikt! Riktigt jäkla unikt!

För er som aldrig hört Vånna inget så rör dig sig om punk i samma stil som Masshysteri-, Invasionen-, Uppgång&Fall- och Knugen faller-skolan. Det är deppigt. Det är höst. Det är fan skit mest. Karolinas texter och stämma formligen trollbinder lyssnaren och får en att bara kräva mer, mer. Ge mig mer!

Till slut: Efter kanske hundra genomlyssningar är jag less. Jag är helt klar med skivan. Men vilka hundra genomlyssningar sedan. För att använda en sportterm: Världsklass!

Asta Kask – Pipeline (Sundsvall)

19 oktober 2013

Första gången jag såg Asta Kask var för ungefär tio år sedan. Efter en lång vila hade Asta Kask återuppstigit och släppt samlingsalbumet Kravallsymfonier som följdes upp av en turné. Jag hade med spänd förväntan sett fram emot spelningen, så när dörrarna till spellokalen öppnades så ställde jag mig direkt längs fram. Glädjen blev dock kortvarig, för efter ett par låtar började jag tänka: ”Detta känns verkligen föråldrat. Texterna säger väldigt lite om dagens samhälle, dessutom känns det klyschigt”. Jag valde sedan att se konserten från distans.

Sedan kom albumet En för alla ingen för nån. Precis de saker som jag upplevde som ett bekymmer med de gamla låtarma var plötsligt åtgärdade. Det kändes helt enkelt väldigt relevant att skrika med i budskapet. Att nyligen Handen på hjärtat kom och levererade samma typ av dagsaktuella punkrock gjorde inte saken sämre. Så det är egentligen med samma känsla jag äntrar lokalen; spänd förväntan.

Asta Kask börjar med det gamla materialet och river av Lasse Lasse liten, TV:n och Dom får aldrig mig. Man märker att publiken direkt är med på noterna och röj utbryter omgående. Det är dessutom glädjande att se att bandmedlemmarna ser så glada ut på scnenen – de verkar verkligen vara genuint lyckliga över publikens uppskattning. Jag kan inte låta bli att notera att de har samma typ av kortärmade skjortor på sig, vilket lite elakt skulle kunna tolkas som att bandet spelar dansbandsmusik.

Världens räddaste land är första låten ut från nya skivan och är precis lika bra live som på platta. Den följs ut av Jag mot allt från förra plattan. Sedan är det åter dags för några klassiker; Psykiskt instabil, Psykopaten (som presenteras som ”en kärlekssång”) och Mänskliga faktorn.

Någonstans här började jag åter att reflektera kring konserten. Hade detta åter blivit en klassikerkavalkad, som inte hade så mycket att göra med dagens samhälle att göra? Nej, det kändes verkligen inte så. För vetskapen om det nya materialet legitimerar det gamla materialet rakt av. Att dessutom just valet av de gamla låtarna känns aktuellt, utom möjligtvis TV:n, gör inte saken sämre. Jag börjar i huvudet att fantisera om att det vore coolt om de kunde spela Oss hjältar emellan, vilken jag hade som en personlig favorit när jag gick på högstadiet, men skrattar lite åt mig när när jag inser hur otroligt ouppdaterad den låten är.

Sedan blandas nya och gamla låtar: AB Böna och be, Fredagsmys, Inget ljus och Än finns det hopp. Det jag kan sakna är att bandet knappt säger något mellan låtarna. Visst, å ena sidan så ökar det intensiteten på spelningen, men å andra sidan tycker jag att ett punkband bör ta tillfället att säga något när de väl har chansen.

Sedan sker det som inte får ske, och som på intet sätt är ok. Bandet går av scenen. De har tidigare inte meddelat att sista låten är på g, utan det hela är egentligen bara ett stort spel för gallerierna – för Asta vet att de kommer att bli inropade, vilket de också blir. Publikens kärlek fanns redan där, så någon ytterliggare bekräftelse ska inte behövas. Nä, det känns bara plumpt!

Patriarkatet är nästa låt ut och jag kan nog tillstå mig att ranka den som en av de absolut bästa låtarna som signerats Asta. Men sedan kommer spelningen mest otippade låt: banne mig så spelar de Oss hjältar emellan. Hur oväntat är inte det? Fast ju mer jag tänker på det, så har ju maktrelationen mellan öst och väst mer och mer utjämnats med tanke på USA stagnering och Rysslands krigshest – så onekligen har låten blivit aktuell igen. Och dessutom är den minst lika bra som när jag gick på högstadiet! Efter det spelas Jag vill inte vara med.

Bandet går sedan av scenen igen. Och denna gång verkar publiken tro att bandet inte ska komma ut något mer, så flera börjar att droppa av. När sedan ett piano börjar ljuda i lokalen så får ytterligare besökare för sig att nu är konserten slut, så när pianospelet utmynnar i introt till Ringhals brinner så är det nästan halvtomt i lokalen. Nä, jag har verkligen svårt för extranummer. Min filosofi är att bandet ska spela så länge som publiken verkar vara med på noterna. I detta fall var publiken är helt med på banan, och då blir det bara löjligt att gå ut för att få bli inropade.

Sammanfattningsvis: En magisk kväll som varade i 75 minuter.

Misconduct - Blood on our hands

Format: Cd
Skivbolag: Strengh records
Kontakt: Facebook

I hardcore-svängen är det tre band som jag tycker bär fanan högre än andra: Good clean fun, Heldback och just Misconduct. I Misconduct fall kommer kärleken från första gången jag såg dem live. Spelningen var på Augustibuller och skivan No boundaries hade precis nått skivdiskarna. På scenen stod ett extremt samspelt band som bjöd på ett totalt röj och jävlaranamma. Jag minns att jag tyckte att körerna var otroligt proffsiga. Det är inte ofta jag hänger upp mig på körerna – men jag var såld! Att No boundaries fortfarande är en av de bästa plattorna i hardcore-sammanhang gör inte saken sämre.

Efter No boundaries så ville säkert Misconduct följa upp sin succé, men även fast One step closer på intet sätt var ett dåligt album, så upplevde jag att intensiviteten och låtkvaliteten inte var densamma.

Med Blood on our hands tycker jag att Misconduct är tillbaka på samma nivå som de levererade på No boundaries – det är fullt tryck från första till sista sekund. Vänner av melodiös hardcore kommer att uppleva det som julafton – för maken till allsångsvänliga refränger och ösig musik har inte hörts på bra länge. Misconduct leverar, minst sagt. Jag tror att detta kommer att bli en platta som hardcorekidsen och punksen kommer att enas om som en brobyggare.

Genom åren har medlemmarna kommit och gått, med Fredrik Olsson som enda kvarvarande ursprungsmedlem. Dagens sättning verkar mer och mer ha utvecklats till Fredriks soloäventyr: Sång - Fredrik, Bas - Fredrik, Gitarr: Fredrik, skivomslag: Fredrik, medproducent: Fredrik, medmixare: Fredrik, text: Fredrik samt musik: Fredrik. Det ska dock tilläggas att så länge han hanterar sina åttaganden på det sätt han gör så är det inga problem alls.

Textmässigt så har Misconduct flyttat sitt fokus på mänskliga relationer till att mer och mer diskutera den rovdrift som sker av miljön. Jag tycker att alla som tar ställning gör en god sak – och om Misconduct lyckas att få fler att hoppa på tåget, så blir jag lycklig. Texthäftet förgylls dessutom av bilder tagna av Greenpeace-aktivister, vilket ytterliggare betonar skivans tema.

Även fast jag tycker att detta är ett album som håller otroligt hög kvalitet – så har jag bara ett problem: Jag vet att bandet är ännu bättre live!

Perkele - A way out

Format: Cd och Lp
Skivbolag: Spirit of the streets
Kontakt: Facebook

1998 släppte Perkele sin debutskiva, Från flykt till kamp. Redan då tyckte jag att Göteborgsbandet hade något speciellt. Musikaliskt rörde det sig om en hårdare trallpunk, men texterna var lite annorlunda – lite hårdare och lite mer kompromisslösa. Speciellt diggade jag textraden "Det fanns inga pedofiler, våldtäktsmän, borgarsvin - som man kunde reta upp sig på". Säkerligen hade raden väckt ramaskri om den nått ut till den breda massan.

Sedan släpptes en del album. Av någon anledning fanns aldrig intresset att kolla upp dem. Om det berodde på att det svenska språket hade övergivits vet jag inte. Ibland lyssnade jag dock på några väl utvalda låtar på Youtube och njöt. My home och Moments är nog de låtar speciellt fastnat. Medan jag själv verkade ligga under någon sten så reste Perkele runt i Europa och byggde upp sitt rykte, vilket resulterade i att bandet positionerat sig som ett av Europas intressantaste Oi!-band.

Så kom A way out.

Pang! Titelspåret formligen kastade omkull mig från stolen. Så jäkla bra låt. I låten får vi följa sångaren Rons resa in i punkvärlden och jag tror att alla som någon gång börjat lyssna på punkmusik på något sätt kan relatera till texten. Det är ytterst träffande. Speciellt gillar jag "I hated my self and everybody else". I all sin enkelhet så är det en fantastisk analys! När året är slut så kommer säkerligen låten A way out fortfarande att spelas intensivt.

Sedan fortsätter den melodiösa Oi!-punken. Kanske inte riktigt i samma klass som A way out, men det direkta tilltalet, den aggresiva musiken och det okonstlade förhållningssättet lever kvar. Och levererar. Det är verkligen inte svårt att förstå att Perkele lyckats bygga upp en bastant fan-skara. Textmässigt så skulle jag vilja dela i låtarna i två fack – de glada och öldrickarinspirerande, samt de vardagsrealistiska låtarna med ett kraftigt bitter underton. Rörande de senare så kan jag inte låta bli att tänka på George Orwells 1984: “Om du vill ha en bild av framtiden – tänk dig en stövel som sparkar ett människoansikte. För alltid”.

Det jag tycker är Perkeles enda problem är att de bygger upp alla sina texter på samma vis. Fyra till sex rader vers. Refräng. Fyra till sex nya rader vers. Refräng. Refräng. Jag tycker ofta att texterna är intressanta och att jag gärna skulle se hur de utvecklades vidare. Faktum är att jag för första gången någonsin efterfrågar en uppföljare på titellåten, gärna döpt till A way out 2.

A way out tror jag kommer att uppfylla alla krav som Perkele-publiken ställer. Denna gång hoppas jag även att den svenska publiken får upp öronen för detta hårdkokta band. Problemet är väl Sverige verkar svämma över av extremt intressanta akter. Det är banne mig en ynnest att få bo i ett land med en sådan här fantastisk punkflora!

 

Knivderby - Olösta gåtor ur mänsklighetens historia

Format: Lp (med Cd)
Skivbolag: Novoton
Kontakt: Facebook

Bandet med ett av Sveriges bästa bandnamn är tillbaka; Knivderby. Min tidigare relation till bandet är endast en snabb flört i form av deras bidrag på Turist i tillvaron #6. Då lovprisade jag bandet för deras samarbete med The Baboon Shows sångerska. Nu är då alltså deras nya album ute, och enligt pressmeddelandet så ska det vara deras mest lättsmälta och mest välproducerade album hittills.

Faktum är att det är jävligt svårlyssnat.

Jag försökte att lyssna på skivan när jag gjorde andra saker – men inget av låtmaterialet fastnade. Det var först när jag tog med skivan ut i bilen, för att lyssna på väg till jobbet, som de första intrycken började komma. Med ens började melodier sätta sig, refränger började träda fram och textrader etsade sig fast på hjärnan. Det är verkligen så att man måste ge denna skiva tid, och framför allt uppmärksamhet för att den ska framstå som något annat än ett onyanserat muller.

Faktum är att skivan växer, växer och växer.

Efter 30-talet genomlyssningar så tycker jag att detta kanske är en av de svåraste plattorna jag lyssnat på. Å ena sidan så sätter sig låtarna och jag kan inte låta bli att tycka att den neokoloniala referensen ”Ett sista krig för att få slut på alla krig” får en helt ny innebörd när den efterföljs av meningen ”En sista låt för att radera all musik”. Kanske en av de intelligentaste raderna jag läst i en punktext. Men å andra sidan så känner jag mig inte alls klar med skivan. Jag kan inte ärligt säga att detta är mitt slutomdöme. För att komma till ett avgörande omdöme så skulle jag noga få lyssna hela hösten.

Faktum är att skivan har så mycket mer att ge.

Jag önskar verkligen att Olösta gåtor ur mänsklighetens historia får den uppskattning den förtjänar, men jag tvivlar på att kidsen i dagens hyperstressande samhälle kommer att ge albumet tiden. Men jag hoppas. Jag hoppas av hela mitt hjärta, för detta vänder upp och ned på allt. A L L T.

Faktum är att det är skitbra!

 

Fabriken - Alla felen e nån annans

Format: 7"
Skivbolag: Beat Butchers
Kontakt: Facebook

Fabriken må låta som en ny stjärna på punkhimlen, men med Curre från Coca Carola som sångare så blir det som ... tja ... Coca Carola.

Detta innebär att precis alla de styrkor som är förknippade med Coca Carola finns där: medryckande melodier, skön sång och en refräng som sätter sig. Men även Cocas svagheter finns kvar i form av texter som, vars målsättning har varit att komma med ett djup, hela tiden tenderar att ligga hårfint från att trilla ned i nonsensträsket. Kanske säger "När jag har dagar som igår / där jag bara slår och slår / Och ingen öppnar min dörr / när jag fryser och skakar hårt" det mesta. Fast det är samtidigt här som Curres styrka ligger, för trots att jag tycker att texterna är banala, så lyckas känslan verkligen förmedlas. I ärlighetens namn vet jag få sångare som verkligen kan sätta fingret på nedstämdheten.

Som gammalt Coca-fan så kan jag dock konstatera att låten Jag snurrar runt är bland de starkaste låtar jag hört, signerat Curre. Att dessutom B-sidan Alla felen e nån annans också är ett riktigt bra spår gör inte saken sämre.

Detta var ju inte helt fel, Coc... förlåt, Fabriken.

Pestens tid - Pestens tid

Format: 7"
Skivbolag: Pesten fonogram
Kontakt: Facebook

Jag konfronteras dagligen med popmusik i olika former. Ofta är det banalt, intetsägande och slentrianmässigt. Ibland däremot - så finns den där nerven, textstycket eller känslan - som gör att låten plötsligt känns väldigt intressant. I Pestens tids fall så hamnar deras fyra låtar på helt rätt sida strecket.

Det är ofrånkomligt att jämföra Pestens tid med Raymond och Maria; den melankoliska musiken, de tänkvärda texterna, antalet bandlemmar, könsfördelningen ... ja, listan kan göras lång. Med det sagt så vill jag klargöra att jag formligen älskar Raymond och Maria, och därmed även Pestens tid.

Det jag kan se som Pestens tid allra starkaste kort är nog sångerskan, tillika textförfattaren, Linn som verkligen lyckas förmedla en vemodig känsla med ämnen om alienation, segregation och obesvarad kärlek. Det är vackert, det är tänkvärt och det är framför allt ruskigt bra. Att detta vemod sedan paketeras galant av de fyra övriga bandmedlemmarna gör inte saken sämre.

Jag kräver ett album. Nu!

Djävulen möblerar om - Universum i en kub

Format: 7"
Skivbolag: Jerry Kobra
Kontakt: Facebook

Djävulen möblerar om kan verka vara en ny skapelse, och till viss det stämmer det säkert. Men faktum är att Malte från Malte X fortfarande är frontfigur och att soundet, eller egentligen hela upplägget, föga skiljer sig från just Malte X. Det betyder att alla som gillade Malte X:s skitiga punkrock, två fingrar i luften-attityd och karaktäristiska sångröst inte kommer att bli besvikna.

Det som jag ser som problemet är att jag upplever att de två låtar som hamnat på denna vinylbit inte på något sätt ligger i samma klass som det material som Malte X släppte. Låtarna känns, ursäkta uttrycket, intetsägande. Det räcker inte med att sjunga "Gud är ett skämt" för att få mig att sjunga med. Inte heller  hjälper det att A-sidans låt, Universum i en kub, har både ett för lågt tempo och samtidigt måste vara antitesen till en allsångsvänlig refräng. Det som dock gör mig väldigt hoppfull är att jag vet vilket potential som finns - så jag tvivlar inte en sekund på att jag vid nästa möte kommer att jubla!

I övrigt är både bandnamnet och skivomslaget bland de sämsta, någonsin.

Junkstars - French hot dog

Format: Cd
Skivbolag: Despotz records
Kontakt: Facebook

Junkstars öppnar skivan French hot dog med en riktig rökare, The first time I heard the Clash. Det är punk, det är rock, det är svängigt, det är jävlaranamma. Det är rent ut sagt skitbra. Musikaliskt får jag vibbar av band som Turbonegro och Backyard babies, medan attityden odelat är en ren punkexplosion.

Sedan fortsätter kvaliteten: Cry baby är en härliga adrenlinkick. Texten till Fucked forever är sjukt bra, med refrängen "you cannot be a fire man - cause you're fucked forever". Enkelt, men träffsäkert. Poppiga Belladonna är på något underligt vis riktigt, riktigt dansant.

Härliga och medryckade Good time avrundar skivan. Trots att övriga materialet håller riktigt hög klass, så kan jag inte låta bli att ranka Bombshell rocks-doftande Good time som skivans starkaste kort.

Junkstars har verkligen levererat en riktig punkrockplatta, som är så varierade att alla läger kommer att hitta minst ett par spår som fastnar på spellistan.