Antipati - Läggdags för Antipati

Format: 7"
Skivbolag: Pretty shitty town
Kontakt: Facebook

Antipati säger härmed hej då, eller snarare skål och hej då, efter sju år. Som jag nämnde i recensionen av deras Quattro stagioni så har jag stundtals varit riktigt svag för Antipati, så när jag fick veta att ett sista släpp var i görningen så kände jag stora förväntningar.

Tyvärr, ja jag måste skriva skriva tyvärr, så lever inte Läggdags upp till denna nivå som jag vet att Antipati faktiskt ligger på. Kanske kände bandet att lusten inte riktigt fanns där, och då brukar det svårt att klämma ut en avskedsplatta som har det där lilla extra.

Avskedslåten Läggdags tycker jag är riktigt bra, punkig och bra. Men sedan känns det mer eller mindre som uppfyllnad. Rent inspelningsmässigt får jag känslan av den tidiga 77-punken. Ruffigt, lite jävlaranamma, men också en känsla av att “det inte är så noga”. Skivans andra låt är en känga åt våra liberaler i regeringen, medan sista spåret är en toffelanekdot, signerad Agent Bulldog. Den sistnämnda innehåller dock den fantastiska textraden: "hon går igenom mina fickor, efter nummer till flickor, som jag önskar att jag mött". Fantastiskt! Oväntat nog känns covern varken bättre eller sämre än originalet, snarare liknande.

För er som precis fått upp ögonen för Antipati så rekommenderar jag deras fullängdare. Det ska dock tilläggas att detta är ett sjukt påkostat släpp på splattervinyl, med tillhörande cd och utviksomslag. Porr för skivsamlaren!

Antipati - Quattro stagioni

Antipati - Quattro stagioni
[CD Kjell Hell]

Ursprungligen var Quattro stagioni en temaskiva i det lilla formatet. Fyra låtar som var och en representerade en årstid. I grund och botten gillar jag band som vågar ta steget och göra något eget, fast i detta fall vet jag inte riktigt hur lyckat det är, för väder och vind är inte överdrivet passande till snabbt driven punkrock. Både sommar- och vårlåtarna har alkohol som gemensam nämnare, medan höst- och vinterlåtarna har en en mindre depression som anknytning. Kort och gott verkar Antipati följa punknormen till punkt och pricka - det är fan lättare att vara punk när solen skiner och parkerna grönskar. Jag tycker dock att bästa låten är Vinterhymn som jag tycker har en hög igenkänningsfaktor.

Sedan kommer antipolisen låten A.P.Ä.V. Jag måste direkt säga att trots att låten är otroligt medryckande och trallvänlig så ger jag inte mycket för den. För även om poliskåren har både ett och två ruttna lingon, så legitimerar det inte att refrängen ljuder "alla poliser är våldtäktsmän". Jag kan inte låta bli att fråga: Källa på det?

Jag skulle mycket hellre se att Antipati hade gjort en kopia av Gatans lags Batongarbetare "Boråspolisen ... hårdast i landet / slår dig i ryggen / nitar de svaga / har ingen examen / hejar på Elfsborg / kissar i sängen / här är vårt fel för inget / kan inte supa". Tydligt budskap, men ändå med glimten i ögat.

Men apropå humor, så kommer då Avelstjur som handlar om att prins Daniels enda uppgift är att späda ut kungafamiljens inavel. Mycket roade. Refrängen "Boxer-Robert från Ockelbo - en avelstjur till en risig ko" sitter som en smäck.

Starkaste kortet på skivan är självbetitlade Antipati, vilket är en hyllning, eller kanske snarare ett konstaterande, av skinheadkulturen. Mycket mycket medryckande.

Jag kan dock inte låta bli att tycka att både On repeat och Frågor som rör det allmänna är snäppet vassare än denna. Som jag ovan nämnde så tror jag att huvudanledningen är att temaskivor har en förmåga att bli begränsande.