Årets bästa låtar - Spotify

Här kommer min årsbästalista.
Du behöver inte fundera, de bästa låtarna är här!

Spotify-länk

01. Perkele - A way out
02. Vånna inget - Kungar
03. Tysta mari - Det var vackert
04. Gatans lag - Ikväll
05. The Baboon Show - It wasn't me
06. Pestens tid - Brixton
07. Asta Kask - Folkets armé
08. Alonzo Fas 3 - Det bästa som hänt
09. Rännstensorkestern - Vila i frid
10. Misconduct - We are as one
11. Charta 77 - Stolt att vara svensk
12. Senap - Vällust

The Baboon Show live i Sundsvall

Datum: 2013-05-11
Lokal: Pipeline

Jag har under en tid verkligen sett fram emot att se The Baboon Show live. Inte nog med att senaste plattan, The People's republic of The Baboon show, var ett kanonalbum (se recension här) så vet jag att bandet har ett rykte om ett fantastiskt liveband. Det var med andra ord höga förväntningar som låg på spelningen.

Det första jag ser när jag äntrar konsertlokalen är att sångerskan Cecilia är höggravid, å det grövsta. Jag skulle inte bli förvånad om förlossningen kommer att ske på Sundsvalls sjukhus. Min känsla att detta måste verkligen hämma hennes rörelsemönster, men icke. Det är fullt ös under hela den timme som konserten pågår. Hon pogar, springer runt på scenen och hoppar upp på staketet som skiljer publiken och bandet åt för att hålla sig i takplattorna. Uppenbarligen är inte graviditeten ett hinder.

Det är skön stämning på scenen mellan bandmedlemmarna. Cecilia skojar om att Niklas passar bakom trummorna för att han är för ful, när publiken skriker efter en låt som Baboon show inte är upphovsman till så börjar Sörle ta ut den på sin gitarr. Dessutom är Sörle och Niklas framme och lånar mikrofonen vid två tillfällen för att kunna sjunga de partier som är inspelade med en manlig sångare, medan Cecilia hanterar trummande med en trumpinne. Det verkar med andra ord som att bandet trivs med varandra, vilket antagligen är förklaringen till varför de spottar ur sig hitlåtar.
Men så  var det dock basisten Lisa. Hon står där i sitt hörn. Själv. Ensam. Som ett band i bandet. Integrationen är minimal. Under konserten tror jag att hon ler tre, eventuellt fyra gånger. 

Det går inte att missa att bandet har en tydlig politisk agenda. Med tanke på att senaste plattan var utformad enligt socialrealistisk estetik, så finns det även en Kuba-flagga på scen. Dessutom så har Sörle en miniatyrfana fastsydd på sin väst och trummisen Niklas bär en sovjetisk officerskeps samt en t-shirt med socialrealistiskt tema. Med det i minnet undrar jag varför mellansnacken helt saknar politisk touch? Borde inte lite agitation från scenen vara en enkel folkbildare? Jag tror det.

Låtarna då? Fokus ligger helt klart på de två senaste plattorna. Alla mina favoritlåtar spelas, vilket innebär Gareth, You got a problem without knowing it, It wasn't me, This is how your story ends och Eiffeltower. Tyvärr måste jag säga att de extranummer som bandet bjuder på känns som konsertens tråkigaste.

Sammanfattningsvis måste jag säga att The Baboon show levererar precis den typ av adrenalinfyllda punkrock som jag hade hoppats på. Jag ser redan fram emot nästa gång!

Avslutningsvis har jag en uppmaning till publiken - stå inte längst fram och filma konserten med era telefoner. Tror ni verkligen att ni kommer vilja se dessa kassa produktioner någon gång? Kasst ljud och kass bild blir aldrig bra - oavsett om man hållit i kameran själv eller inte. Dansa istället!

The baboon show - Peoples Republic of the Baboon Show

The Baboon show – Peoples republic of the Baboon Show - formerly known as Sweden

[LP Kidnap Music / CD National]

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt var The Baboon show bara där i mina högtalare. Ingen hade bjudit in dem. Ingen hade berättat om deras existens. Ingen hade ens hunnit baktala dem. Men plötsligt så var de bara där. Och de vägrade ge sig av.

Jag måste säga att jag formligen älskar deras senaste alster Peoples republic of the Baboon Show. Musikens intensivitet i kombination med sångerskan frenesi gör att skivan känns som en redig käftsmäll. Att dessutom albumets titel och skivans estetik bevittnar om en skön relation till socialrealismen gör i alla fall inte mig ledsen, snarare tvärtom.

Bandet själva vill gärna tala om den nya plattan som en utveckling på Punkrock harbour – att man nu inte räds att blanda in exempelvis gospel. Och visst, de har blandat in gospel. Och ja, det är ju oväntat. Men sedan är det inte så mycket mer nyheter. Det är generellt sett punkrock i högt tempo. Men varför klaga och varför diskutera utveckling? Detta är ju skitbra!

Det enda som stör mig lite är att förra plattans This is how your story ends och You got a problem without knowing it nog fortfarande är bandets två starkaste låtar, även om It wasn’t me och Eiffel tower från detta alster ligger strax bakom och lurar.

Avslutningsvis så måste jag säga att jag knappt kan bärga mig från att se dem live.