The Baboon Show live i Sundsvall

Datum: 2013-05-11
Lokal: Pipeline

Jag har under en tid verkligen sett fram emot att se The Baboon Show live. Inte nog med att senaste plattan, The People's republic of The Baboon show, var ett kanonalbum (se recension här) så vet jag att bandet har ett rykte om ett fantastiskt liveband. Det var med andra ord höga förväntningar som låg på spelningen.

Det första jag ser när jag äntrar konsertlokalen är att sångerskan Cecilia är höggravid, å det grövsta. Jag skulle inte bli förvånad om förlossningen kommer att ske på Sundsvalls sjukhus. Min känsla att detta måste verkligen hämma hennes rörelsemönster, men icke. Det är fullt ös under hela den timme som konserten pågår. Hon pogar, springer runt på scenen och hoppar upp på staketet som skiljer publiken och bandet åt för att hålla sig i takplattorna. Uppenbarligen är inte graviditeten ett hinder.

Det är skön stämning på scenen mellan bandmedlemmarna. Cecilia skojar om att Niklas passar bakom trummorna för att han är för ful, när publiken skriker efter en låt som Baboon show inte är upphovsman till så börjar Sörle ta ut den på sin gitarr. Dessutom är Sörle och Niklas framme och lånar mikrofonen vid två tillfällen för att kunna sjunga de partier som är inspelade med en manlig sångare, medan Cecilia hanterar trummande med en trumpinne. Det verkar med andra ord som att bandet trivs med varandra, vilket antagligen är förklaringen till varför de spottar ur sig hitlåtar.
Men så  var det dock basisten Lisa. Hon står där i sitt hörn. Själv. Ensam. Som ett band i bandet. Integrationen är minimal. Under konserten tror jag att hon ler tre, eventuellt fyra gånger. 

Det går inte att missa att bandet har en tydlig politisk agenda. Med tanke på att senaste plattan var utformad enligt socialrealistisk estetik, så finns det även en Kuba-flagga på scen. Dessutom så har Sörle en miniatyrfana fastsydd på sin väst och trummisen Niklas bär en sovjetisk officerskeps samt en t-shirt med socialrealistiskt tema. Med det i minnet undrar jag varför mellansnacken helt saknar politisk touch? Borde inte lite agitation från scenen vara en enkel folkbildare? Jag tror det.

Låtarna då? Fokus ligger helt klart på de två senaste plattorna. Alla mina favoritlåtar spelas, vilket innebär Gareth, You got a problem without knowing it, It wasn't me, This is how your story ends och Eiffeltower. Tyvärr måste jag säga att de extranummer som bandet bjuder på känns som konsertens tråkigaste.

Sammanfattningsvis måste jag säga att The Baboon show levererar precis den typ av adrenalinfyllda punkrock som jag hade hoppats på. Jag ser redan fram emot nästa gång!

Avslutningsvis har jag en uppmaning till publiken - stå inte längst fram och filma konserten med era telefoner. Tror ni verkligen att ni kommer vilja se dessa kassa produktioner någon gång? Kasst ljud och kass bild blir aldrig bra - oavsett om man hållit i kameran själv eller inte. Dansa istället!