Värt att veta

Nu finns två akustiska låtar med Tysta Mari att lyssna på via Sveriges Radios hemsida.

Misconduct har spelat in en video till låten Solution, från det kommande albumet.

Per Granberg avslöjar i en intervju med bloggen Vakentimmar att Birdnest kommer att återsläppa en del gamla album på vinyl.

Asta Kasks platta Med handen på hjärtat släpps nu på tisdag. Albumet håller samma klass som En för alla ingen för nån.

Tipsa pelle@secondclasskids.com .

Spotify-lista vecka 21

Med jämna mellanrum läggs det upp låtlistor på Spotify.
Vissa låtar är nya, andra är låtar som borde uppmärksammas mer.
secondclasskids.com vecka 21

Alonzo och Fas 3 - Alonzo och Fas 3

Format: CD/LP
Skivbolag: Blue Fin
Kontakt: Facebook

För oss som spenderade en stor del av ungdomen med att lyssna på KSMB så känns det fantastiskt att Michael Alonzo nu är tillbaka. Redan för drygt ett år sedan kom singeln Dansa som en fjäril, vilken direkt övertygade mig om att något riktigt intressant var i görningen.

Nu ligger så Alonzo och Fas 3:s självbetitlade album i skivdiskarna och jag kan konstatera två saker: För det första så är det ett ojämnt album, både musikaliskt och kvalitetsmässigt, och för det andra att det låter väldigt mycket som KSMB troligen hade låtit om de fortsatt till 2000-talet. Att låta som ett modernt KSMB är verkligen inget problem, utan precis tvärtom. Det känns så jäkla härligt att höra Alonzos stämma till tonerna av den hårdare rocken med rötterna i punken.

Skivan inleds med högoktaniga Det bästa som hänt som är en hyllning till den tidiga punken. Låten verkligen sprudlar av energi och jag kan tänka mig att detta kommer att bli låten som tänder publiken under bandets konserter. Sedan fortsätter kvaliteten med den minst lika medryckande Ett meningsfullt liv. Låten innehåller dessutom den geniala frasen "jag tror på ett liv efter födseln". Utöver dessa finns det ytterliggare fyra låtar som är så där bra, så att man bara längtar efter att få höra dem – tänker då på Fattiga och vackra flickor, Inte ett ord till, Touch the screen (varför vet jag inte, men jag kan inte låta bli att älska låten) samt Dansa som en fjäril.

Men som jag nämnde inledningsvis så är materialet ojämnt. Exempelvis tycker jag att kärlekslåten Matilda ligger på gränsen till vad som känns ok för ett rockband. Det finns säkert dansband som skulle kunna döda för att ha den på sin repertoar, men som sagt; den passar inte på en rockplatta. Eller låten Ismer där Alonzo konstaterar att han inte gillar ismer. Varken intressant, medryckande eller givande.

Detta debutalbum är i sina starkaste ögonblick ett helt fantastiskt album, medan de svagaste korten inte alls känns intressanta. Om framtiden går i den riktning som jag hoppas, så är Alonzo och Fas 3 hyperintressanta framledes.

Jag kan inte låta bli att kommentera att det är lite lustigt att Alonzo, som skapade Stockholms negrer, nu ackompanjeras av ett band vars efternamn lyder Eriksson, Johansson, Andersson, Eriksson och Johansson.

Senap - intervju

Detta är andra gången som jag intervjuar Senap. Förra gången hade man precis släppt albumet Återkomsten och året var 2000. Nu har tretton år passerat och under den tidden har man hunnit ge ut en splittsjua med Tumultus, ett album i form av Inga gränser, en mini-cd med namnet X samt att man spelat in sina allra första låtar en gång till. Nu är det så dags för ett nytt album: Som synderna är sju. Som jag nämnde i recensionen av albumet så fortsätter Senap med sin punkrock med inslag av hårdrock. Nedan berättar bandet om senaste plattan, varför de valt att ge ut sina plattor själva och hur de lyckats att ha samma sättning under två decennier.

Berätta om Som synderna är sju.
"Som synderna är sju" är något så "ovanligt" som en konceptplatta. Ovanligt i den meningen att det inte är så vanligt att punkband gör det. Idén till det har jag haft i bakhuvudet under många år, egentligen redan efter att jag hörde "Seventh son of a seventh son" med Iron Maiden, och efter att jag för tredje gången kikade på filmen "Se7en" beslöt jag mig för att försöka skriva en text om varje dödssynd. Det tog som sagt ett tag och det blev många ändringar innan jag var "nöjd" med texterna. Sen har vi harvat fram och tillbaka med musiken också innan vi blev nöjda, och framförallt Linnér har lagt ner ett hästjobb i komponerandet. Men åsikterna har varit många och arrangemangen har stötts och blötts i replokalen under flera års tid under en process som gjort att vi lärt känna varandra än mer än vad vi redan gjorde innan. Trots att det har tagit så lång tid så har det ändå med facit i hand varit en väldigt kreativ och positiv process som svetsat samman oss ännu starkare som grupp.Hur det sen låter känns lite fel att själv uttala sig om då det i huvudsak är upp till andra att bedöma det. Men givetvis är vi mycket nöjda och tycker att slutresultatet låter riktigt bra, och förhoppningsvis ska skivan upplevas som en förnyelse samtidigt som man ska höra att det är Senap som spelar. Vissa låtar har nog lite mer av hårdrock i sig och ett par andra spår är helt klart mer av raka punkstänkare.Vi spelade in den här i Ljungby i studio Müllerbunkern med Hannes Müller som inspelningstekniker.
Texterna handlar självklart då om de sju dödssynderna och är nog det mest personliga jag har skrivit av alla Senaps texter, och lämnar väldigt mycket över för personlig tolkning. Men övergripande är min tanke att det ska var en viss kritik mot organiserad religion, och kristendomen i synnerhet då.

Ni har alltid släppt era plattorna själva (med undantag för X). Berätta.
Angående att göra allt själva är väl något som vi enbart är stolta över, punkens DIY och allt det där, men nackdelen är den begränsade budget som följer med att betala allt ur egen ficka. Dessutom är vi helt beroende av en inspelningstekniker också då ingen i bandet har den tekniska kunskapen eller intresset/tiden att lära sig att spela in. Sedan har ju det här med distribution förändrats väldigt mycket sedan digitaliseringen och fildelningen över nätet. Idag är det väldigt mycket svårare att sälja sina fysiska skivor och därmed få igen lite av de pengar som man plöjer ner i en inspelning med hyra av studio och tekniker. Men givetvis kan det vara positivt också, att källarband kan (förvisso med en jävla massa tur) bli stora över hela världen över en natt via internet, utan att sitta i klorna på ett girigt skivbolag. Men visst saknar vi riktig distribution och lite mer proffsig promotion om man rent krasst ska se kommersiellt på bandet. Nu har ju det alltid varit sekundärt i vårt fall då sammanhållningen oss fyra emellan och att ha kul är det absolut viktigaste. Klyschigt kanske, men i vårt fall hundra procent sant.

20 år med samma sättning. Hur har ni lyckats hålla ihop?
Detta leder ju in på nästa fråga om att vi alltid har haft samma sättning och svaret är det samma som innan. Senap är, har alltid varit, och kommer alltid att vara vi fyra. Vi har blivit som en liten herrklubb där det är precis lika viktigt att dricka kaffe och tjata lite skit innan vi repar, som själva repet. Där tror jag vi är ganska unika som band för annars läser man om andra band där medlemmar byts ut som en annan byter kalsonger. Vi umgås även privat utanför bandet med familjer och allt och har utvecklat en djup vänskap som, vågar jag påstå, är livslång.

 

Berätta ett par roliga/galna anekdoter.
Anekdoter finns det massor av, men problemet är att det allra flesta är på ett personligt plan. Genom åren har vi utvecklat en ganska sjuk humor som de allra flesta utanför bandet aldrig skulle förstå och därmed än mindre tycka vara rolig. Det kan vara en liten och obetydlig detalj hos någon vi möter när vi är ute och spelar, som vi i efterhand förstorar upp och fantiserar vidare på, som vi kan garva oss harmynta över. Och ibland är det vi själva som gör en tavla som blir lika minnesvärd. Till exempel en gång höll vi på och bränna ner folkets hus i Skövde när vi skulle sova över på spelstället efteråt. Det började lite oskyldigt med att vi hade krig med en toalettpappersrulle, men det slutade med att den råkade fastna uppe i en vägglampa där det snabbt började ryka oroväckande. Och innan vi hittade en trappstege för att kunna nå upp och "släcka" så ökade pulsen rejält på oss alla.
 

Hur ser framtiden ut?
Till att börja med lovar vi att vi ska självklart hamra fram stenhård punkrock med stark och bitter eftersmak i minst tjugo år till, troligtvis fyrtio. Med andra ord kommer ni aldrig bli av med oss oavsett om ni vill eller ej. Egentligen har vi nog inte någon annan plan än att förverkliga ovanstående löfte, men om man ser till vår arbets- och produktionstakt så är det nog klokt att vi har många år att kunna röra oss med.

Avsluta med något trevligt.
På senare tid har jag mer och mer kunnat se det positiva i nattsvarta citat som till exempel "att leva livet är som att borsta tänderna, det ska göras varje jävla dag". Jag har mer och mer börjat tolka det som att man ändå kan må bra, eller alla fall hyggligt, även mitt i den grå vardagen eller när man nästan blir bedövad av sorg över alla orättvisor runt om i världen. Jag blir uppriktigt bedrövad när man ibland möter eller läser om ungdomar som inte har ett uns framtidshopp och så att säga "skiter i allt". Men vem fan kan förebrå dem? Så som vi som vuxenkollektiv beter oss mot varandra och speciellt mot ungdomar är det ju knappast förvånande. Mycket har historiskt sett blivit avsevärt mycket bättre i vårt samhälle, både globalt och lokalt, men mycket har samtidigt blivit girigare, skitigare och grymmare vilket självklart leder till hopplöshet hos de svagare och framförallt den yngre generationen. Men då de flesta aldrig kommer ha en chans att bli statsminister, diktator, generalsekreterare i FN eller ens minsta lilla maktposition någonstans, mer än att i bästa fall kanske ha en liten talan runt sitt eget frukostbord, så är det just det som jag läser in i citatet ovan. Att även i det minsta lilla kan man göra skillnad, även dina små, små val gör avtryck, trots att du troligtvis aldrig ser eller märker av det. Så med det sagt, hoppa aldrig över att borsta tänderna... varje dag!
Detta blev kanske inte ett "trevligt" avslut men ett jävligt viktigt sådant. Hoppas du kan läsa in det positiva i det. Sen vill vi givetvis också verkligen tacka för intervjun och visat intresse för oss. Hoppas att du fått svar på dina frågor.
Skål och fred! //SENAP

Bilderna är från popfoto.nu

Senap - Som synderna är sju

Format: CD
Skivbolag: Eget
Kontakt: Facebook

När man nästan hållit på i 20 år så måste man till slut göra något helt nytt, om inte för publikens skull - så för sin egen. I Senaps fall har det inneburit att man givit ut ett album med sju låtar - som alla representerar en av dödssynderna. Låtarna heter exakt som synderna: dvs Avund, Lättja, Högmod, Frosseri, Vällust, Girighet och Vrede.

Senaps verkar nu ha hittat ett sound som de verkligen är nöjda med. De tidiga mini-cdarna hade en tydligatrallpunksprofil, som genom Återkomstens försorg utvecklades mot hårdare punkrock samtidigt som bandets förkärlek för hårdrock fick ett större utrymme. Detta arv förvaltades genom albumet Inga gränser och fortsätter nu i form av Som synderna är sju. Jag upplever att Senaps texter genom åren också hela tiden hållit sig ifrån slagordspolitik, utan snarare letat sig in på ett djupare plan. Med andra ord har Senaps skapat sig en liten egen genre inom punken, en genre som jag tycker minst sagt har ett existensberättigande.

Just Senaps egna genre är vad som gör att dödssynderna-konceptet inte faller platt, utan snarare framstår som en ett intressant grepp. För handen på hjärtat, hur många punkband kan komma undan med att skriva en låt mot Vällust eller Lättja? Men Senap klarar det, med bravur.

Skivans starkaste kort är för tillfället Vällust, som i mångt och mycket är en klassisk Senap-låt med allsångsvänlig refräng, högt driv och med en text som vi knappast kommer att återkomma inom punksverige. Efter att ha följt Senap ända sedan jag köpte Återkomsten på festivalen Mera Hitlåtar år 2000 så kan jag konstatera att detta är det starkaste plattan som Senap presterat. Den kanske inte har samma toppar som Inga gränser i form av Lj-by punx eller Hör min bön, men detta är en stabil enhet. En enhet som håller en jämn hög klass.

Det är nästan så jag tycker att katolska kyrkan borde införa ett par till dödssynder...

The Baboon Show live i Sundsvall

Datum: 2013-05-11
Lokal: Pipeline

Jag har under en tid verkligen sett fram emot att se The Baboon Show live. Inte nog med att senaste plattan, The People's republic of The Baboon show, var ett kanonalbum (se recension här) så vet jag att bandet har ett rykte om ett fantastiskt liveband. Det var med andra ord höga förväntningar som låg på spelningen.

Det första jag ser när jag äntrar konsertlokalen är att sångerskan Cecilia är höggravid, å det grövsta. Jag skulle inte bli förvånad om förlossningen kommer att ske på Sundsvalls sjukhus. Min känsla att detta måste verkligen hämma hennes rörelsemönster, men icke. Det är fullt ös under hela den timme som konserten pågår. Hon pogar, springer runt på scenen och hoppar upp på staketet som skiljer publiken och bandet åt för att hålla sig i takplattorna. Uppenbarligen är inte graviditeten ett hinder.

Det är skön stämning på scenen mellan bandmedlemmarna. Cecilia skojar om att Niklas passar bakom trummorna för att han är för ful, när publiken skriker efter en låt som Baboon show inte är upphovsman till så börjar Sörle ta ut den på sin gitarr. Dessutom är Sörle och Niklas framme och lånar mikrofonen vid två tillfällen för att kunna sjunga de partier som är inspelade med en manlig sångare, medan Cecilia hanterar trummande med en trumpinne. Det verkar med andra ord som att bandet trivs med varandra, vilket antagligen är förklaringen till varför de spottar ur sig hitlåtar.
Men så  var det dock basisten Lisa. Hon står där i sitt hörn. Själv. Ensam. Som ett band i bandet. Integrationen är minimal. Under konserten tror jag att hon ler tre, eventuellt fyra gånger. 

Det går inte att missa att bandet har en tydlig politisk agenda. Med tanke på att senaste plattan var utformad enligt socialrealistisk estetik, så finns det även en Kuba-flagga på scen. Dessutom så har Sörle en miniatyrfana fastsydd på sin väst och trummisen Niklas bär en sovjetisk officerskeps samt en t-shirt med socialrealistiskt tema. Med det i minnet undrar jag varför mellansnacken helt saknar politisk touch? Borde inte lite agitation från scenen vara en enkel folkbildare? Jag tror det.

Låtarna då? Fokus ligger helt klart på de två senaste plattorna. Alla mina favoritlåtar spelas, vilket innebär Gareth, You got a problem without knowing it, It wasn't me, This is how your story ends och Eiffeltower. Tyvärr måste jag säga att de extranummer som bandet bjuder på känns som konsertens tråkigaste.

Sammanfattningsvis måste jag säga att The Baboon show levererar precis den typ av adrenalinfyllda punkrock som jag hade hoppats på. Jag ser redan fram emot nästa gång!

Avslutningsvis har jag en uppmaning till publiken - stå inte längst fram och filma konserten med era telefoner. Tror ni verkligen att ni kommer vilja se dessa kassa produktioner någon gång? Kasst ljud och kass bild blir aldrig bra - oavsett om man hållit i kameran själv eller inte. Dansa istället!

Prins Carl - No mercy for you

Prins Carl - No Mercy
[CD/LP Noise of Sweden]

Sedan Västeråsbandet Bombshell Rocks lade instrumenten på hyllan så antar jag att stadens streetpunkstafettpinne lämnades över till Prins Carl.

Prins Carl spelar snabbt driven streetpunk, som verkligen aldrig, aldrig saktar ned. Det är maxfart hela tiden, vilket jag både ser som något postivt, men som samtidigt blir en belastning i och med att låtarna mer och mer går in i varandra. Det blir som att man lyssnat på en lång låt. Enformighet brukar fungera bra i det korta formatet, men som i detta fall med tolv låtar på 40 minuter blir det lite väl mastigt. Några låtar innehåller dock ett par solon, vilket för ovanlighetens skull livar upp.

Jag gillar dock sångarens grova stämma vilken låter så där lagomt arg och upprörd. Även texterna uppskattas, med teman som arbetarkamp, religiös dubbelmoral samt att bli dissad på krogen. Som väntat är det klassiska punkteman. I och med att låtarna i mångt och mycket liknar varandra, så är det svårt att välja ut en direkt favorit, men valet faller på Jack the Ripper-låten Razorblade - riktigt medryckande.

Det är förresten jäkligt strongt av grabbarna att spela in och mixa albumet själva - och få ut denna kvalité. Imponerande!

Jag ser fram emot nästa utgåva, och lägger en förhoppning om att materialet blivit bredare.

secondclasskids.com

Som jag nämnde i det första inlägget så var det faktiskt genom just recensioner och intervjuer som min aktiva del i punkscenen skapades. Då genom fanzinet Fishzine. Sedan blev det som sagt skivbolaget Second class kids Records som gav ut tiotalet plattor.

Därefter kom den period som detta inlägg ska handla om: mp3-åren.

Jag tror att det var runt 2007 - Skivförsäljningen haltade och Spotifity och dess konkurrenter var i bara i startgroparna. Jag beslöt då att lägga ut alla Second class kids-plattor för gratis nedladdning. Jag kollade sedan runt bland de band som jag hade kontakt med om de också var intresserade. Många var det.

Idag finns det över 100 plattor för gratis nedladdning. De andra flesta av dessa finns inte att få tag i via Spotify eller dylikt. Så om du gillar band i stil med Senap, Gatans lag, Nobelkommittén, Cirkus Miramar, Gasman, Heldback, M.I.D eller Misconduct så tycker jag att du ska besöka secondclasskids.com och ladda ned ett gäng låtar.

Punk må göra sig bäst på vinyl, men i brist på det så får ledordet bli tillgänglighet!

Spotify-lista vecka 19

Med jämna mellanrum läggs det upp låtlistor på Spotify.
Vissa låtar är nya, andra är låtar som borde uppmärksammas mer.

secondclasskids.com vecka 19

The Bristles - Bigger than punk

The Bristles - Bigger than punk
[LP Turist i tillvaron / Heptown]

Jag måste erkänna att råpunk inte är någon favoritgenre, och att jag därmed inte är speciellt bevandrad. I detta fall rör det sig om en LP-skiva som skivbolagen Noise of Sweden, Heptown, Switchblade och Turist i tillvaron gått ihop för att finanisera - sådant gillas.

Soundet på plattan tycker jag känns fräsch. Det genremässiga problemen med ljudkvaliteten tycker jag helt lyser med sin frånvaro. Vad som däremot lyser starkt är The Bristles politiska engagemang. Inte nog med att de ger fingret till regeringen, USA och homofober - så skriver de gärna några rader om varje låt för att förklara vad låten handlar om. Jag ser dock inte riktigt poängen till det senare - texterna är inte direkt på en abstrakt nivå med många tolkningsmöjligheter, men låt gå - det viktigaste verkar ju vara att hamra in budskapet. Starkaste kortet är Revolutionen of the rich.

Tyvärr måste jag säga att det långa formatet blir lite för mastigt för mig. Inte för att låtarna inte håller, utan för att jag tycker att råpunk gör sig mest i 10-15 minuter. Jag vill att råpunk ska kännas som en käftsmäll, inte som 50-talet flatnävar i ansiktet.

Omslaget är bland de mesta udda jag sett. Om det är passande eller inte låter jag vara osagt. Jag är uppenbarligen inte rätt person att avgöra det.

Headons - På svenska

Headons - På svenska
[7" EP Rakt åt helvete records]

 

Detta är Headons första skivsläpp på det svenska språket. Eftersom jag inte tagit del av några låtar på engelska så har jag inte mycket att jämföra med. Men vad gör det - Headons är i sina bästa stunder ett riktigt bra band.

 

Skivans överlägset starkaste kort är Allting. Förutom att tempot är maxat så gillar jag verkligen hur det blir växelsång under refrängen. Känslan av att låten går ännu fortare är ett faktum. Låten skulle utan tvekan platsa på ett betydligt mer meriterat punkbands platta utan att göra bort sig. Tyvärr tycker jag inte att de övriga två låtarna, Nej och Sjukdomssäng, håller samma kvalité. För mig duger det inte att man sjunger Nej, nej, nej i refrängen - jag behöver något mer.

 

Texterna har ett gemensamt teman - föraktet mot högerpolitik. Kanske inte så nyskapande, men det är ju inte högerpolitiken heller.

 

Eftersom detta är vårt första möte så kan jag konstatera att potentialen finns, och att egentligen alla förutsättningar finns för att Headons ska vara riktigt, riktigt intressanta.

V/A - Turist i tillvaron #6

V/A - Turist i tillvaron #6
[LP Turist i tillvaron]

Mikael Sörling på Turist i tillvaron har givit sig sig ut på ett uppdrag som både kan beskrivas som modigt, självmordsbenäget, eller alldeles alldeles underbart - han ska dokumentera den aktiva svenska punkscenen. Under sex volymer har han nu samlat band från de skildaste genrer - med punken som gemensam grund. Detta innebär att gladaste trallpunken blandas med argaste crusten. Detta är, som ni nog förstår, skivans styrka och svaghet.
 
Om man ska göra jämförelser med de punksamlingar som dykit upp genom åren, så kan man helt ignorera så väl Definitivt-samlingarna som de crust- och råpunksamlingar som med jämna mellanrum dyker upp. Turist i tillvaron-samlingarna är snarare arvtagare till de klassiska Really fast-samlingarna. Även där var bredden extremt stor.

Sjätte volymen bjuder på några riktigt intressanta alster. Jag kan inte låta bli att trollbindas av Alison Blaires medryckande poppunk och jag skrålar gärna med i Planets Trashs låt Praktiskt taget död. Men framför allt så är det Knivderby (världens bästa bandnamn?) som gör den starkaste prestationen med Cecilia från The Baboon Show som inhyrd gäst. Vet inte om futuristisk och vemodig synthpunk beskriver soundet bäst, oavsett så är det sjukt bra. Förutom de ovan nämnda gillar jag även Söderbergs Ebba Grön-cover samt Ligisternas punkrock.

 

Och precis som med Really fast-samlingarna faller inte allt på läppen, fast det är ju inte heller meningen. Tanken är istället att man ska hitta två-tre nya band som man annars aldrig hade hittat.

Skivan gavs ut med två omslag. Omslaget som visar upp en mun är nog bland det fulaste, häftigaste och kaxigaste jag sett på länge. Punk!

Vindicate this – Hard feelings

Vindicate this – Hard feelings

[7” Turist i tillvaron]

Hard feelings dök upp redan 2012, men eftersom jag, i nuläget, har som policy att recensera de plattor som skickas in, så recenserar jag.

Inledningsvis vill jag nämna att sångaren, Papa Franz, tidigare spelade i punkrockakten Mockingbirds som levererade riktigt bra och melodiös allsångspunk. Så det är med den förkunskapen som jag tar mig an Vindicate this.

Tyvärr måste jag säga att i mina öron så låter Vindicate this som ett nedköp från tidigare nämna Mockingbirds. Det driv som Mockingbirds levererade har drastiskt minskat, och jag upplever att det band som låter närmast Vindicate this är det klassiska umeåbandet Guttersnipe. Det rör sig med andra ord om Oi!-punk med en brölande sångare. Ursäkta ordet brölande, men på något sätt känns det som den bästa liknelsen.

Låtmaterial tycker jag är lite splittrat. I låtar som No friend of mine samt Antother set of rule dras tempot upp i låtarna och jag börjar nicka med. Det är helt klart två bra låtar. I låten Always on the same side utspelar sig det motsatta scenariot – låten är seg och jag vill nicka till.

Mitt tips till Vindicate this är att skruva upp tempot samt att skicka med ett texthäfte.