KKPA - ...Och ut kröp svinen

Format: Mini-Cd
Skivbolag: Eget
Kontakt: Facebook

KKPA är klassiskt punkband som huserade i Skåne kring millenieskiftet. Eller klassiskt och klassiskt - faktum är att bandet bara släppt ett par demos, en mini-cd samt en cd. Men under den tidsperiod som KKPA var aktiva, så var utbudet i trallpunkscenen så undernärd så att varje tillstymmelse till Radioaktiva Räker-influens gjorde att via trallpunksfanatiker jublade. Jag vet inte hur många gånger som bandets självbetitlade mini-cd snurrat i min stereo. Faktum är att materialet håller än idag

Men nu har alltså ett nytt decennium gått, och KKPA har beslutat sig för att återförenas. Jag måste säga att jag blir förvånad varje gång som ett punkband återförenas efter mer än tio år. Vad är det som gör att man åter vill spendera massa tid i replokalen, sova på golv och dricka massa öl? Eller förresten, jag insåg precis att jag svarade på min egen fråga.

I alla fall så ger bandet nu ut en ny platta; mini-cdn ...Och ut kröp svinen. Så hur låter då KKPA nu för tiden? Lite tyngre. Lite argare. Lite ledsnare. Bandet som tidigare plastade på den klämkäckare delen av trallpunksskalan, har nu tagit ett rejält steg mot andra sidan. Kanske är det samhällsklimatet som gjort att bandet inte längre kan sjunga om “döende människor” på någon okänd plats, utan numer anser ser vikten av att betona att Jimmie Åkesson är rasist. Jag måste säga att det är ett lyckat grepp av bandet.

I och med ... Och ut kröp svinen befäster KKPA sin roll som en av trallpunkens förvaltare. Det är fan bland de finaste utmärkelser man kan få!

Mattias Alkberg - Södra Sverige

Format: Lp

Skivbolag: Teg Publishing
Kontakt: Facebook

"Alkberg släpper punkalbum", stod det i ett pressmeddelade som damp i mailkorgen i början av sommaren. I mailet visades musikvideon till låten Nöff nöff. Rå och aggressiv punk sprutade ur högtalarna. Moderaterna kallades skadedjur. Carl Bildt benämndes missfoster. Helt enkelt en jävla fläskläpp i samhällets ansikte. Så långt - alla rätt.

Men så kom skivan, och med den ett nytt pressmeddelande: "... hårda, dumma och smarta texter". Och med ens blir jag mer skeptisk. Vad menar man med "dumma"? För mig är punk så mycket mer än bara en musikstil. Punken är ett förhållningssätt till dagens samhälle – alltså en nagel i samhällets öga. Genom åren har det givits ut tusentals punkplattor, alla har de skrivits på bandmedlemmarnas nivå. Vissa väldigt intelligenta, och andra mer banala och präglade av en för lång tonårsperiod. Men aldrig, aldrig har något band medvetet valt att skriva "dumma" texter. Detta skär i mitt punkhjärta att någon anser sig ha givit ut en punkplatta, genom att sänka sig en nivå.

Men jag bortser från det. Jag tänker att om någon vill bli en del av punkfamiljen - så välkommen!

Södra Sverige tickar in på dryga 20 minuter. Det är med andra ord en kort platta, och ärligt talat är den några minuter för lång. För det finns spår som jag inte alls kan motivera. Jag väljer att peka ut Häxor lever längre och Människor. Men också, så jäkla bra och kompromisslös musik. Jag kan verkligen förstå att Alkberg att ge ut en punkplatta, för om man sitter med dessa tankar, så är det mer eller mindre omöjligt att klä dem i popkostym.

Även en formulering förtjänar att placeras i finrummet; “Din snäva jacka och din keps på sned // jobbar med media, ser ut som en smed”. Charmigt, kaxigt och förbannat på en och samma gång.

Alkberg har alltså levererat en platta som i sina starkaste ögonblick sparkar stjärt med det mesta, men som samtidigt är på tok för ojämn. Jag anser därmed att projektet Södra Sverige inte är avslutat – utan borde generera en platta till! På´t igen!

V/A - I en värld av hat och kärlek

Format: Cd
Skivbolag: Sigourney
Kontakt: Facebook

Defintivt 50 spänn! Jag kan inte låta bli att tänka på den klassiska serien Definitivt 50 spänn när jag hör I en värld av hat och kärlek. Jag vet inte om det beror på att ett flertal av I en värld av hat och kärlek:s artister medverkat på just Definitivt-samlingarna. Men jag tror att den egentliga anledningen är just känslan av att gräddan av gräddan inom svensk melodiös punk huserar på samma samling. Jag får ärligt talat rysningar längs ryggraden när jag lyssnar.

Det sjuka är att trots att materialet inte har mer än två år på nacken, så lyckas skivan skapa extremt kraftiga nostalgikänslor inom mig. Det jag tror var en av anledningarna till Definitivt-samlingarnas storhet var möjligheten att höra sina favoritartister, tillsammans med några nya okända akter, för att samtidigt mötas olika genres som generellt sätt ligger aningen utanför de egna referensramarna. Precis detta lyckas också I en värld av hat och kärlek.

Så vilka band medverkar egentligen? Klassiska akter som Misconduct, Asta Kask, Skumdum, Lastkaj 14 och Alonzo för att nämna några. Äh, nu får det vara nog med namedroppandet. Charmen med en dylik skiva är att de kända artisterna ska legitimera ett köp - för att sedan hitta nya godbitar. I alla fall får man två låtar vardera från åtta band.

Det enda som jag kan hänga upp mig på är att en cd-samling kanske inte är så hippt i dagens digitala värld. Men skit i det. Den snurrar i alla fall i jävligt bra i min bilstereo.

Som bonuslåt följer den över tjugo år gamla Strebers-dängan Kärleksmissiler. Som att inte materialet i övrigt kändes Definitivt 50 spänn. Fantastiskt!

Massproduktion - intervju

Massproduktion är ett skivbolag som startade i Sundsvall i slutet av 70-talet. Inledningsvis så gav man mest ut punksinglar, men med tiden växte portföljen, även om det generellt sett mest har givits ut band från sundsvallstrakten.
I alla fall så gavs i slutet av 90-talet ut två volymer med tidig svensk punk titulerad Vägra raggarna Benzin.
Eftersom jag nyligen fått veta att nummer tre och fyra var i görningen, så skickade jag iväg ett gäng frågor till skivbolagsdirektör Mats Hammerman.

Plattorna har ju blivit beviljade kulturstöd på 80 000:- från Statens kulturråd. Berätta om hur planerna ser ut kring utgivningen?
Planen är att plattan ska släppas i november men det visade sig att det var svårare än vi trott att få in allt material så det är osäkert om tidsplanen håller. Men tanken är att göra ett CD-dubbelalbum som blir Vägra Raggarna Benzin 3 & 4. Vi har fått OK från alla banden så vi har en lista som vi betar av nu. Ska bli en fullmatad booklet med info och bakgrund. Vi har lagt stort jobb på att i möjligaste mån leta upp originalbanden och mastra från dessa. Många av de punksamlingar som gjort tidigare har varit taskigt mastrade och ska man presentera dessa band som i många fall inte funnits digitalt tidigare måste det ju låta så bra som möjligt. Det som inte finns masterband på försöker vi hitta ospelade plattor med som vi brustvättar och mastrar. Stor del av budgeten kommer att gå till just mastringen. Många inspelningar var ju sådär mixade och ofta slarvigt mastrad så kan man presentera dessa låta som de skulle ha låtit är mycket vunnet.

Har du börjat gräva i skatterna? Kan du presentera några band som kommer att merverka?
Japp. Som sagt är listan klar. Men då vi inte fått allt på spår så väntar jag nog med en fullständig lista. Men några band kan vi ju nämna: Snagg, Dirty Rust, SIF Record’s, Von Gam, Caiza, Wattson, Rebell, 57 Kez, Svea Svin, Minx, Rädsla, Brigad 45B, Underjordiska Lyxorkestern, Terror, Perfekt Alibi, The End, Tant Brun, Oss, Pinheads, HS Art, Kåmejnis Kallsonger, WBT, Huvudtvätt, Diablesse Grupp 6, Bodens Fästning, Lars Langs, Nasty Boys och N.O.S.

Hur var responsen på de förra plattorna? Hur kommer det sig att de dröjde sexton år mellan utgåvorna?
Vi fick mycket fin respons på dem och hamnade t.o.m på kultursidorna vilket var en ny upplevelse. Kanske inte nu men då var definitivt det. Då insåg man att det hade gått några år…Sedan tror jag många har upptäckt plattorna på Spotify för där har de spelats mycket och antagligen mött en ny publik.

Jag och Granberg gjorde ett utkast till en 3:a men vi var nog så här i efterhand inte riktigt nöjda så det rann liksom ut i sanden. Sedan blev det ont om pengar och en massa annat hände så tiden fanns aldrig till att slutföra det hela. För några år sedan erbjöd sig Chips Kiesbye och Peter Kagerland att göra ett nytt förslag på låtar och det kändes klockrent. Så nu har de satt ihop denna och det blev kalas då de som inbitna samlare kände till band som man själv missade då det begav sig. Så det känns som en mycket god fortsättningen med några lite kändare namn och några okända och några lite mer oväntade.

Hur ser du på dagens punkscen – något av intresse?
Absolut. Finns massor av bra band. Vanna Inget är nog favoriterna. Lyckliga Idioter, Allvaret, Nitad, Terrible Feelings är ju lysande likaså. Töjer man på begreppet så är ju INVS, MF/MB också fantastiska.

När de förra kom var ju cd det naturliga mediet. Hur kommer dessa att släppas? Hur ser du på Cd/Lp/digitalt generellt?

De kommer att släppas på CD. Jag har en massa som tjatar på mig att jag borde släppa den på LP men jag tycker det känns som ett nedköp att lägga ned massor av pengar på att få det att låta så bra som det bara är möjligt och sedan sänka kvalitén genom att köra ned det på LP. LPn är trots allt begränsad som ljudbärare även om den har charm och ett viss ljudlyster just på grund av begränsningarna. Så det blir CD och digitalt på Spotify mfl.

Vad ser du som det huvudsakliga syftet med plattorna – vara en nostalgikick för de som var med när det begav sig, eller för att stimulera nya kids?
Både och. Dels känner man ju att musiken måste dokumenteras medans det går. Folk börjar ju faktiskt lämna in som var aktiva då. Sedan känns det ju roligt att presentera detta med bra ljud och sätta det in i ett sammanhang som gör det förståeligt för fler än 50-åriga nostalgiker.

Berätta vad som är aktuellt på Massproduktion i övrigt.
Mycket kul på gång. Släpper i september Red Meccas andra album Covered in Rain (med Jan Strandqvist från Brända Barn) och The Confusions nionde självbetitlade album. Båda helt fantastiska plattor. Sedan jobbas det på en fotobok/box om Punksvall. Känns mycket spännande infor framtiden. Sedan har vi hela vårt 80-tal att digitalisera och ge ut. Vi blev klar med 90-talet förra året…

Pestens tid - Inte tänka, inte höra

Format: LP
Skivbolag: Pesten fonogram
Kontakt: Facebook

Pestens tid följer nu upp sin sjua, När du vaknar, med en LP titulerad Inte tänka, inte höra. Precis som tidigare så hör det sig om melankolisk pop. Och precis som tidigare är det jävligt bra!

Jag nämnde i förra recensionen att Raymond och Maria antagligen var en inspirationskälla, och även om det ibland kan vara ofrånkomligt att jämföra vemodiga popband med sångerska, så upplever jag att Raymond och Maria inte längre är en lika självklar referens. Orsaken till detta är att Pestens tid i mångt och mycket dragit ned på tempot och, om möjligt, förstärkt vemodet ytterligare. Det rör sig om vemod i kvadrat!

Sångerskan formligen vräker ut sig vemodet. Jag får onekligen känslan att texterna kommer direkt från hjärtat. Det konstiga är att det på hela taget känns väldigt vackert. Om hjärtesorg någonsin kan vara vackert – så är det så här det låter. Ungefär som en kniv som mellan varje ny vers eller refräng vrids ytterligare ett varv i hjärtat.

Det enda som möjligtvis kan ligga bandet i fatet är att det finns en nyans av monotoni i skivan, vilket gör att man efter 37 minuter är ganska mör, och inte så sugen att vända LP-nålen ännu en gång. Kanske är det min kropp som inte är mottaglig för så mycket vemod.

Avslutningsvis måste jag kommentera layouten, som är otroligt 70-tals influerad. När någon hittar denna platta i en skivback om 40 år kommer man direkt att tro att plattan är dubbelt så gammal. Kul!

Dystra Li - En sista chans

Format: Cd
Skivbolag: Eget
Kontakt: Facebook

Jag vet inte om Dystra Li ser sig själva som ett punkband, eller ett rent rockband. Oavsett så ligger plattan En sista chans i just gränslandet mellan punk och rock, rent musikaliskt alltså. Problematiken är att attityden tyvärr snarare ligger åt rockhållet. För säga vad man vill – men rock på svenska är sällan speciellt roande.

Skivan inleds i alla fall starkt med låten Dagen efter. Titeln säger precis vad det handlar om - refränger som beskriver gårdagens fylla och verser där den inte lika trevliga morgondagen går igenom. Klart skön och allsångsvänlig. Låten hade helt klart passat in på en punkplatta.

Men sedan kommer bland det konstigaste jag hört på länge – låten Jag vill ha dig, som trots att det är en rocklåt egentligen ligger i gränslandet till en ren och skär dansbandslåt. Ja, du läste rätt - dansband! Jag blir faktiskt riktigt rädd. Ligger inte min favoritgenre mer än två steg bort från dansbandsgenren? Hemska tanke! Jag skulle inte alls bli förvånad om låten skulle klättra högt på Svensktoppen.

Resten av materialet ligger någonstans där emellan Dagen efter och Jag vill ha dig - ofarlig rock helt enkelt. Inte alls dåligt, bara ointressant.

Dystra Li har potential – men står i ett vägskäl. Ska de spela rock och bli hur tråkiga som helst? Eller ska de spotta i nävarna, justera tuppkammen och resa mittenfingret. Ett viktigt val!

Antipati - Läggdags för Antipati

Format: 7"
Skivbolag: Pretty shitty town
Kontakt: Facebook

Antipati säger härmed hej då, eller snarare skål och hej då, efter sju år. Som jag nämnde i recensionen av deras Quattro stagioni så har jag stundtals varit riktigt svag för Antipati, så när jag fick veta att ett sista släpp var i görningen så kände jag stora förväntningar.

Tyvärr, ja jag måste skriva skriva tyvärr, så lever inte Läggdags upp till denna nivå som jag vet att Antipati faktiskt ligger på. Kanske kände bandet att lusten inte riktigt fanns där, och då brukar det svårt att klämma ut en avskedsplatta som har det där lilla extra.

Avskedslåten Läggdags tycker jag är riktigt bra, punkig och bra. Men sedan känns det mer eller mindre som uppfyllnad. Rent inspelningsmässigt får jag känslan av den tidiga 77-punken. Ruffigt, lite jävlaranamma, men också en känsla av att “det inte är så noga”. Skivans andra låt är en känga åt våra liberaler i regeringen, medan sista spåret är en toffelanekdot, signerad Agent Bulldog. Den sistnämnda innehåller dock den fantastiska textraden: "hon går igenom mina fickor, efter nummer till flickor, som jag önskar att jag mött". Fantastiskt! Oväntat nog känns covern varken bättre eller sämre än originalet, snarare liknande.

För er som precis fått upp ögonen för Antipati så rekommenderar jag deras fullängdare. Det ska dock tilläggas att detta är ett sjukt påkostat släpp på splattervinyl, med tillhörande cd och utviksomslag. Porr för skivsamlaren!

Svintask - Vinstvarning

Format: 7"

Skivbolag: A message to you
Kontakt: Facebook

I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet pumpade Svintask ut en hel del släpp; en 7"a, några demos, en cd och en splittsjua. De var väldigt omskrivna i fanzinekretsar. Troligen berodde det på deras ruffiga punkrock med texter som faktiskt stack ut även i punkkretsar. Själv minns jag mest den underbara textraden "Har du någon gång sett mig stå, och ollat någons bil? Kanske tycker du jag är ett skitigt jävla svin!". Så jävla punk?! I alla fall som blev det tyst kring bandet.

Nu har så skabolaget A message to you givit ut en ny sjua med banden. Det sjuka är att jag blir precis lika tagen idag, som jag blev för femton år sedan. Det är ju så jävla rått och charmigt. Det är så jävla punk! Starkast är Cock Sparrer-covern England belongs to me, här översatt till Laholm tillhör mig.

Att ett decennium passerat verkar inte ha påverkat texter, för "du kan ta din fina valfrihet och köra upp den i valfritt hål" säger ganska mycket om nivån. Nä, nu väntar jag på albumet, även om jag tror att Svintask är bäst i det mindre formatet.

Sabotage - Betraktelser från staketet

Format: 7"

Skivbolag: Pretty shitty town
Kontakt: Facebook

Sabotage debuterar här med en 7" på Pretty Shitty town. Men även om bandnamnet  är en ny bekantskap, så kommer sångaren från avsomnade Antipati, vilket innebär att det knappast rör sig om några amatörer i sammanhanget. Faktum är att Sabotage låter som Anti-pati gjorde i sina bästa stunder. Det rör sig med andra ord om klassisk aggressiv skinheadmusik. Inga krusiduller, inget trams.

Ärligt talat så tycker jag att det är en riktigt riktigt bra svensk skinheadplatta. Det som jag tycker är härligt är att ljudbilden förmedlar en grå melankoli som lägger sig som en blöt filt över stämningen. En annan intressant sak är att alla de tre låtarna tickar in runt fyra minuter, vilket gör att det finns gott om plats för texter, samt även för vissa gitarrutläggningar. Eftersom det bara är tre låtar så är det verkligen tre kanonlåtar som tryckts in. Det som återstår att se är hur det kommer att bli när bandet albumdebuterar.

Texterna får ses som klassiska i sammanhanget där ismer och personer som vill att man ska ta ställning får sig en känga. Skivan avslutas med Inget tack, där samhällets sönderfall personifieras i en gammal trotjänares ålderdom. Som sagt är textområdena inga nyheter, men samtidigt så tycker jag att texterna är välskrivna, vilket gör att det känns intressant att lyssna.

Sammanfattningsvis så är det bra melodier, allsångsvänligt och föga tillrättalagt. Jag hoppas, och tror, att detta är en platta som om fem år kommer att anses vara klassisk!

Doka - District zero two seven eight

Format: Cd

Skivbolag: Eget

Kontakt: Facebook 

Doka från Bollnäs presenterar sig själva som en punkrockkvintett med streetinfluenser. Detta är bandets tredje alster och de har tryckt in nio låtar på cdn.

I sina bästa stunden tycker jag att Doka låter som ett kaxigt Ticking bomb, med ett skönt driv och allsångsvänliga körer. När det låter som sämst så låter det på inte sätt dåligt, snarare intetsägande. De verkar ha fått för sig att det är en bra idé att sänka tempot - oförståeligt varför.

Om skivan hade haft samma attityd och jävlaranamma som Not excited, så skulle jag inte haft något att påpeka, men tyvärr tycker jag att det smyger sig in för mycket mysmusikkänsla.

För mig ska punken vara en käftsmäll och blodsmak, inte småflirtande med dansband, hur välspelat det än är.

Tear them down - Their fault, our problem

Format: Cd
Skivbolag: Plunk records
Kontakt: Facebook

Det sägs att det första intrycket är det som etsar sig kvar. Om så är fallet ligger nog Tear them down risigt till med sin albumdebut - för maken till mjäkig introlåt får man leta efter. Tear them down gjorde entré för mig när de gav ut en mini-cd under 2011 som levererade en blandning av energisk streetpunk, men även dofter av skatepunk. Men när jag slår på introlåten Bomb city kan jag inte tänka på något annat ord än "klämkäckt". Jag får en otäck bild av ett lismande band som ler snett in i kameran. Onekligen så funkar det inte att sjunga om skräckupplevelser som bombningar av städer - och samtidigt ha ett leende på läpparna. Nej, första intrycket känns verkligen schizofrent.

Men sedan blir det bra, första låten till trots. Bandet fortsätter att staka ut sin bana med en blandning av street- och skatepunk. Förra gången jag recenserade dem så refererade jag till Voice of a generation och Bombshell rocks. Denna gång skulle jag vilja stryka de förstanämnda och istället ersätta dem med Blisterhead, för på något sätt måste jag ändå säga att utvecklingen går mot ett lite mjukare sound, men med ett högre tempo. Jag kan dock stundtals känna att det blir lite väl glatt och att det borde svingas fler nävar i luften.

Starkaste kortet är Punk rock love, vilket är en hyllning till den kultur som vi alla älskar. Jag vet inte om det har skapats någon form av nostalgihysteri, men nyligen är det många band som lyft på hatten till punken (Perkele, Charta 77 och Alonzo & Fas 3 och nu Tear them down). Och visst, utan punken hade ju ingen av oss varit den vi är idag!

Efter 14 låtar, vilka i stort sett alla tickar in på strax över två minuter, är så Tear them down debutalbum slut. Det känns lite dubbelt. Å ena sidan är det en bra platta, utan tvekan. Men å andra sidan vet jag att bandet skulle kunna prestera ännu bättre - om de valde en hårdare väg. Nå väl - det kommer väl ett till album!?

Skumdum - Intervju

I slutet av förra året släppte Skumdum en ny platta, Travellers anthem. Skivan är, 20 års-jubiluemet till trots, ingen best-of-platta utan en ny skapelse som visar att Skumdum minst sagt fortfarande är aktuella. Jag skickade iväg ett gäng frågor till sångaren Pierre, som även huserar i Lastkaj 14 (Vilka Second class kids gav ut debut-cdn med snart tio år sedan)

Tjugo år har passerat. Hur orkar man hålla lågan uppe?
För att vi älskar det vi gör! Förmodligen är vi väl lite dumma i huvudet också eftersom jag förmodligen skulle börja grina om jag räknade hur många timmar vi lagt på Skumdum genom åren. Allt slit och alla motgångar vägs dock upp med råge varenda gång jag står på scen inför våra fans och vänner. Musiken har dessutom gett så mycket upplevelser, nya bekantskaper och glädje att jag inte ens vill tänka tanken på hur livet varit utan punken!

Du och Chris är de enda ursprungsmedlemmarna. Jag antar att ni haft era duster. Någon incident du vill förmedla?
Haha, ja du det finns mycket att berätta...Men vi kan väl lämna det till att vi fortfarande är bästa vänner och spelar tillsammans i två band. Ingen konflikt kan ju med andra ord ha varit så allvarlig!?

Berätta om nya albumet.
Vi hade en plan i slutet av 2012 att då 2013 var vårt 20-årsjubileum skulle vi göra något extra. Därför kom beslutet att släppa 20 nya låtar fördelade på 10 singlar som släpptes den 20e varje månad. När singlarna var ute bestämde vi oss för att ta ut de 13 bästa låtarna och släppa dessa på albumet istället för att göra en samling med alla låtar. Så här i slutändan är det absolut inget vi ångrar. Det som är kul med plattan är att den är helt inspelad, producerad och mixad i Skellefteå på inte mindre än fyra olika platser! Trummor och bas är inspelade i samma studio som vi gjorde Det vi kan bäst och Demoner. Både jag och Pat har byggt studios i våra källare så samtidigt som jag la sång hemma hos mig satt Pat hemma hos sig och la gitarrer. När vi var nöjda smällde vi ihop allt och skickade till Fredreally@fredreallymix.com som mixade låtarna. Ganska kul sätt att göra en skiva men otroligt tidskrävande. Nästa gång blir det nog old fashion och dundra in allt under en 2-3 veckors period istället. Fördelen med detta sätt är att varenda låt verkligen fått sin tid...Tror inte vi hade kunnat optimera dom mer än vad som är gjort.

Skumdum sjöng ju först på svenska, för att sedan ändra till engelska. Vad berodde det på?
Vi var less och kände att vi kommit så långt som det gick med bandet på svenska!
 
Ungefär samtidigt startades Lastkaj 14 (med både dig och Chris) som sjöng på svenska. Hur kom det sig?
Det där stämmer inte. LK14 startades av mig och Dr Dille 2004. Chris kom inte med förrän 2008. Varför LK14 startades var för att jag då bodde i Falun, drack skumma white russians med dig och inte hade någon att repa med. Där träffade jag Dr Dille och vi var överens om att det fanns ett uppdämt behov av ett svensksjungande trallpunkband.
 
Både Skumdum och Lastkaj släpper plattorna på japansk bolag. Varför?
Vet inte om det finns något vettigt svenskt bolag idag som satsar något på sina artister. Ska vi ha ett skivkontrakt här hemma så vill jag veta att det finns budget och ekonomi för inspelningar, videos och marknadsföring vilket det inte verkar göra. Då vi hållit på så länge och därigenom fått kontakter och kunskap om musikindustrin känns det bättre att ha total kontroll här hemma men ge ut plattorna i Japan på annan label. Istället för att göra olika pressar av skivorna trycker vi allt genom Bells on records och får en del av plattorna som vi kan distribuera fritt i Skandinavien. Man skulle kunna säga att vi har egen label här hemma men kör på Bells on records istället för att sätta dit eget namn.

Hur ser framtidsplanerna ut för Skumdum och Lastkaj?
Det närmaste är att båda banden ska vara med på en samlingsskiva med bla. Asta Kask, Misconduct och Alonzo och Fas 3 vilken kommer bli sjukt spännande. Sedan 20-årsjubileumet den 14e december har vi haft en välförtjänt semester med Skumdum men nu i februari ska vi börja repa in nytt material och boka nya turnéer. Det finns ganska mycket lösa trådar som vi måste knyta ihop. Med LK14 finns det hur mycket som helst att berätta och vi kan väl nämna att det efter samlingen blir en splitskiva med det norska bandet Laarhöne. Sen har vi även spelat in ett helt nytt album som ska mixas under våren. Det finns med andra ord mycket att se fram mot under året så håll korpgluggarna öppna!
Håll höjd!

Facebook

Gilla gärna secondclasskids.com på Facebook:
https://www.facebook.com/secondclasskids

Ekot - Folkvett

Format: 7"
Skivbolag: Kåranda
Kontakt: ekotmalmo@gmail.com

När Ekot mailade mig och frågade om jag var intresserad av att recensera deras nya ep, så kollade jag upp dem på Spotify. Det lät helt ok, men inte mer. Eftersom jag trots allt har en förkärlek för punkrock på svenska så bad jag dem att skicka en platta.

Så jag lägger platta på vinylspelaren och lutar mig tillbaka. Om det finns en trend inom dagens punkrörelse så måste det vara lite lugnare punkrock, med texter som ligger på det personliga planet, men som samtidigt tangerar politikfåran. Huruvida politikdelen stämmer vet jag inte, men i övrigt så passar Ekot helt in på beskrivningen. Det känns helt klart som att Tysta mari och Nobelkommittén varit inspirationskällor.

Det är på inget vis någon av de bästa plattor som släpptes förra året, men det är i alla fall långt mycket bättre än det första intrycket som jag fick. Jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att skivan är så där lagomt bra. Inte så bra så att jag måste ta ledigt från jobbet, för att helt fokusera på skivan, utan snarare bra i den bemärkelsen att jag lyssnar koncentrerat och att mina genomlyssningar av skivan känns som ett rent nöje.

Sex låtar har de tryckt in på plattan, men de hade i ärlighetens namn kunnat nöja sig med fyra för att verkligen höja lägstanivån. Jag kan inte sticka under stolen med att jag verkligen ser fram emot nästa skivsläpp.

Men så var det där med omslaget. Gräsligt. Varför? Jag vill ha svar!