Asta Kask – Pipeline (Sundsvall)

19 oktober 2013

Första gången jag såg Asta Kask var för ungefär tio år sedan. Efter en lång vila hade Asta Kask återuppstigit och släppt samlingsalbumet Kravallsymfonier som följdes upp av en turné. Jag hade med spänd förväntan sett fram emot spelningen, så när dörrarna till spellokalen öppnades så ställde jag mig direkt längs fram. Glädjen blev dock kortvarig, för efter ett par låtar började jag tänka: ”Detta känns verkligen föråldrat. Texterna säger väldigt lite om dagens samhälle, dessutom känns det klyschigt”. Jag valde sedan att se konserten från distans.

Sedan kom albumet En för alla ingen för nån. Precis de saker som jag upplevde som ett bekymmer med de gamla låtarma var plötsligt åtgärdade. Det kändes helt enkelt väldigt relevant att skrika med i budskapet. Att nyligen Handen på hjärtat kom och levererade samma typ av dagsaktuella punkrock gjorde inte saken sämre. Så det är egentligen med samma känsla jag äntrar lokalen; spänd förväntan.

Asta Kask börjar med det gamla materialet och river av Lasse Lasse liten, TV:n och Dom får aldrig mig. Man märker att publiken direkt är med på noterna och röj utbryter omgående. Det är dessutom glädjande att se att bandmedlemmarna ser så glada ut på scnenen – de verkar verkligen vara genuint lyckliga över publikens uppskattning. Jag kan inte låta bli att notera att de har samma typ av kortärmade skjortor på sig, vilket lite elakt skulle kunna tolkas som att bandet spelar dansbandsmusik.

Världens räddaste land är första låten ut från nya skivan och är precis lika bra live som på platta. Den följs ut av Jag mot allt från förra plattan. Sedan är det åter dags för några klassiker; Psykiskt instabil, Psykopaten (som presenteras som ”en kärlekssång”) och Mänskliga faktorn.

Någonstans här började jag åter att reflektera kring konserten. Hade detta åter blivit en klassikerkavalkad, som inte hade så mycket att göra med dagens samhälle att göra? Nej, det kändes verkligen inte så. För vetskapen om det nya materialet legitimerar det gamla materialet rakt av. Att dessutom just valet av de gamla låtarna känns aktuellt, utom möjligtvis TV:n, gör inte saken sämre. Jag börjar i huvudet att fantisera om att det vore coolt om de kunde spela Oss hjältar emellan, vilken jag hade som en personlig favorit när jag gick på högstadiet, men skrattar lite åt mig när när jag inser hur otroligt ouppdaterad den låten är.

Sedan blandas nya och gamla låtar: AB Böna och be, Fredagsmys, Inget ljus och Än finns det hopp. Det jag kan sakna är att bandet knappt säger något mellan låtarna. Visst, å ena sidan så ökar det intensiteten på spelningen, men å andra sidan tycker jag att ett punkband bör ta tillfället att säga något när de väl har chansen.

Sedan sker det som inte får ske, och som på intet sätt är ok. Bandet går av scenen. De har tidigare inte meddelat att sista låten är på g, utan det hela är egentligen bara ett stort spel för gallerierna – för Asta vet att de kommer att bli inropade, vilket de också blir. Publikens kärlek fanns redan där, så någon ytterliggare bekräftelse ska inte behövas. Nä, det känns bara plumpt!

Patriarkatet är nästa låt ut och jag kan nog tillstå mig att ranka den som en av de absolut bästa låtarna som signerats Asta. Men sedan kommer spelningen mest otippade låt: banne mig så spelar de Oss hjältar emellan. Hur oväntat är inte det? Fast ju mer jag tänker på det, så har ju maktrelationen mellan öst och väst mer och mer utjämnats med tanke på USA stagnering och Rysslands krigshest – så onekligen har låten blivit aktuell igen. Och dessutom är den minst lika bra som när jag gick på högstadiet! Efter det spelas Jag vill inte vara med.

Bandet går sedan av scenen igen. Och denna gång verkar publiken tro att bandet inte ska komma ut något mer, så flera börjar att droppa av. När sedan ett piano börjar ljuda i lokalen så får ytterligare besökare för sig att nu är konserten slut, så när pianospelet utmynnar i introt till Ringhals brinner så är det nästan halvtomt i lokalen. Nä, jag har verkligen svårt för extranummer. Min filosofi är att bandet ska spela så länge som publiken verkar vara med på noterna. I detta fall var publiken är helt med på banan, och då blir det bara löjligt att gå ut för att få bli inropade.

Sammanfattningsvis: En magisk kväll som varade i 75 minuter.

Misconduct - Blood on our hands

Format: Cd
Skivbolag: Strengh records
Kontakt: Facebook

I hardcore-svängen är det tre band som jag tycker bär fanan högre än andra: Good clean fun, Heldback och just Misconduct. I Misconduct fall kommer kärleken från första gången jag såg dem live. Spelningen var på Augustibuller och skivan No boundaries hade precis nått skivdiskarna. På scenen stod ett extremt samspelt band som bjöd på ett totalt röj och jävlaranamma. Jag minns att jag tyckte att körerna var otroligt proffsiga. Det är inte ofta jag hänger upp mig på körerna – men jag var såld! Att No boundaries fortfarande är en av de bästa plattorna i hardcore-sammanhang gör inte saken sämre.

Efter No boundaries så ville säkert Misconduct följa upp sin succé, men även fast One step closer på intet sätt var ett dåligt album, så upplevde jag att intensiviteten och låtkvaliteten inte var densamma.

Med Blood on our hands tycker jag att Misconduct är tillbaka på samma nivå som de levererade på No boundaries – det är fullt tryck från första till sista sekund. Vänner av melodiös hardcore kommer att uppleva det som julafton – för maken till allsångsvänliga refränger och ösig musik har inte hörts på bra länge. Misconduct leverar, minst sagt. Jag tror att detta kommer att bli en platta som hardcorekidsen och punksen kommer att enas om som en brobyggare.

Genom åren har medlemmarna kommit och gått, med Fredrik Olsson som enda kvarvarande ursprungsmedlem. Dagens sättning verkar mer och mer ha utvecklats till Fredriks soloäventyr: Sång - Fredrik, Bas - Fredrik, Gitarr: Fredrik, skivomslag: Fredrik, medproducent: Fredrik, medmixare: Fredrik, text: Fredrik samt musik: Fredrik. Det ska dock tilläggas att så länge han hanterar sina åttaganden på det sätt han gör så är det inga problem alls.

Textmässigt så har Misconduct flyttat sitt fokus på mänskliga relationer till att mer och mer diskutera den rovdrift som sker av miljön. Jag tycker att alla som tar ställning gör en god sak – och om Misconduct lyckas att få fler att hoppa på tåget, så blir jag lycklig. Texthäftet förgylls dessutom av bilder tagna av Greenpeace-aktivister, vilket ytterliggare betonar skivans tema.

Även fast jag tycker att detta är ett album som håller otroligt hög kvalitet – så har jag bara ett problem: Jag vet att bandet är ännu bättre live!

Köpa Second class kids-prylar

Nu finns det en uppdaterad webshop:
http://secondclasskids.com/mailorder/index.html

I nuläget finns mest Second class kids skivsläpp, men vem vet vad framtiden säger.

[SCKIDS012] - Nu är den ute!

Nu har Rännstensorkestern - Finns det hopp? anlänt från skivpressen, vackert paketerad i digipack-fodral.

Imorgon presenteras hur man gör för att beställa ett ex.

Perkele - A way out

Format: Cd och Lp
Skivbolag: Spirit of the streets
Kontakt: Facebook

1998 släppte Perkele sin debutskiva, Från flykt till kamp. Redan då tyckte jag att Göteborgsbandet hade något speciellt. Musikaliskt rörde det sig om en hårdare trallpunk, men texterna var lite annorlunda – lite hårdare och lite mer kompromisslösa. Speciellt diggade jag textraden "Det fanns inga pedofiler, våldtäktsmän, borgarsvin - som man kunde reta upp sig på". Säkerligen hade raden väckt ramaskri om den nått ut till den breda massan.

Sedan släpptes en del album. Av någon anledning fanns aldrig intresset att kolla upp dem. Om det berodde på att det svenska språket hade övergivits vet jag inte. Ibland lyssnade jag dock på några väl utvalda låtar på Youtube och njöt. My home och Moments är nog de låtar speciellt fastnat. Medan jag själv verkade ligga under någon sten så reste Perkele runt i Europa och byggde upp sitt rykte, vilket resulterade i att bandet positionerat sig som ett av Europas intressantaste Oi!-band.

Så kom A way out.

Pang! Titelspåret formligen kastade omkull mig från stolen. Så jäkla bra låt. I låten får vi följa sångaren Rons resa in i punkvärlden och jag tror att alla som någon gång börjat lyssna på punkmusik på något sätt kan relatera till texten. Det är ytterst träffande. Speciellt gillar jag "I hated my self and everybody else". I all sin enkelhet så är det en fantastisk analys! När året är slut så kommer säkerligen låten A way out fortfarande att spelas intensivt.

Sedan fortsätter den melodiösa Oi!-punken. Kanske inte riktigt i samma klass som A way out, men det direkta tilltalet, den aggresiva musiken och det okonstlade förhållningssättet lever kvar. Och levererar. Det är verkligen inte svårt att förstå att Perkele lyckats bygga upp en bastant fan-skara. Textmässigt så skulle jag vilja dela i låtarna i två fack – de glada och öldrickarinspirerande, samt de vardagsrealistiska låtarna med ett kraftigt bitter underton. Rörande de senare så kan jag inte låta bli att tänka på George Orwells 1984: “Om du vill ha en bild av framtiden – tänk dig en stövel som sparkar ett människoansikte. För alltid”.

Det jag tycker är Perkeles enda problem är att de bygger upp alla sina texter på samma vis. Fyra till sex rader vers. Refräng. Fyra till sex nya rader vers. Refräng. Refräng. Jag tycker ofta att texterna är intressanta och att jag gärna skulle se hur de utvecklades vidare. Faktum är att jag för första gången någonsin efterfrågar en uppföljare på titellåten, gärna döpt till A way out 2.

A way out tror jag kommer att uppfylla alla krav som Perkele-publiken ställer. Denna gång hoppas jag även att den svenska publiken får upp öronen för detta hårdkokta band. Problemet är väl Sverige verkar svämma över av extremt intressanta akter. Det är banne mig en ynnest att få bo i ett land med en sådan här fantastisk punkflora!