Format: Cd
Skivbolag: Plunk records
Kontakt: Facebook
Det sägs att det första intrycket är det som etsar sig kvar. Om så är fallet ligger nog Tear them down risigt till med sin albumdebut - för maken till mjäkig introlåt får man leta efter. Tear them down gjorde entré för mig när de gav ut en mini-cd under 2011 som levererade en blandning av energisk streetpunk, men även dofter av skatepunk. Men när jag slår på introlåten Bomb city kan jag inte tänka på något annat ord än "klämkäckt". Jag får en otäck bild av ett lismande band som ler snett in i kameran. Onekligen så funkar det inte att sjunga om skräckupplevelser som bombningar av städer - och samtidigt ha ett leende på läpparna. Nej, första intrycket känns verkligen schizofrent.
Men sedan blir det bra, första låten till trots. Bandet fortsätter att staka ut sin bana med en blandning av street- och skatepunk. Förra gången jag recenserade dem så refererade jag till Voice of a generation och Bombshell rocks. Denna gång skulle jag vilja stryka de förstanämnda och istället ersätta dem med Blisterhead, för på något sätt måste jag ändå säga att utvecklingen går mot ett lite mjukare sound, men med ett högre tempo. Jag kan dock stundtals känna att det blir lite väl glatt och att det borde svingas fler nävar i luften.
Starkaste kortet är Punk rock love, vilket är en hyllning till den kultur som vi alla älskar. Jag vet inte om det har skapats någon form av nostalgihysteri, men nyligen är det många band som lyft på hatten till punken (Perkele, Charta 77 och Alonzo & Fas 3 och nu Tear them down). Och visst, utan punken hade ju ingen av oss varit den vi är idag!
Efter 14 låtar, vilka i stort sett alla tickar in på strax över två minuter, är så Tear them down debutalbum slut. Det känns lite dubbelt. Å ena sidan är det en bra platta, utan tvekan. Men å andra sidan vet jag att bandet skulle kunna prestera ännu bättre - om de valde en hårdare väg. Nå väl - det kommer väl ett till album!?
I slutet av förra året släppte Skumdum en ny platta, Travellers anthem. Skivan är, 20 års-jubiluemet till trots, ingen best-of-platta utan en ny skapelse som visar att Skumdum minst sagt fortfarande är aktuella. Jag skickade iväg ett gäng frågor till sångaren Pierre, som även huserar i Lastkaj 14 (Vilka Second class kids gav ut debut-cdn med snart tio år sedan)
Tjugo år har passerat. Hur orkar man hålla lågan uppe?
För att vi älskar det vi gör! Förmodligen är vi väl lite dumma i huvudet också eftersom jag förmodligen skulle börja grina om jag räknade hur många timmar vi lagt på Skumdum genom åren. Allt slit och alla motgångar vägs dock upp med råge varenda gång jag står på scen inför våra fans och vänner. Musiken har dessutom gett så mycket upplevelser, nya bekantskaper och glädje att jag inte ens vill tänka tanken på hur livet varit utan punken!
Du och Chris är de enda ursprungsmedlemmarna. Jag antar att ni haft era duster. Någon incident du vill förmedla?
Haha, ja du det finns mycket att berätta...Men vi kan väl lämna det till att vi fortfarande är bästa vänner och spelar tillsammans i två band. Ingen konflikt kan ju med andra ord ha varit så allvarlig!?
Berätta om nya albumet.
Vi hade en plan i slutet av 2012 att då 2013 var vårt 20-årsjubileum skulle vi göra något extra. Därför kom beslutet att släppa 20 nya låtar fördelade på 10 singlar som släpptes den 20e varje månad. När singlarna var ute bestämde vi oss för att ta ut de 13 bästa låtarna och släppa dessa på albumet istället för att göra en samling med alla låtar. Så här i slutändan är det absolut inget vi ångrar. Det som är kul med plattan är att den är helt inspelad, producerad och mixad i Skellefteå på inte mindre än fyra olika platser! Trummor och bas är inspelade i samma studio som vi gjorde Det vi kan bäst och Demoner. Både jag och Pat har byggt studios i våra källare så samtidigt som jag la sång hemma hos mig satt Pat hemma hos sig och la gitarrer. När vi var nöjda smällde vi ihop allt och skickade till Fredreally@fredreallymix.com som mixade låtarna. Ganska kul sätt att göra en skiva men otroligt tidskrävande. Nästa gång blir det nog old fashion och dundra in allt under en 2-3 veckors period istället. Fördelen med detta sätt är att varenda låt verkligen fått sin tid...Tror inte vi hade kunnat optimera dom mer än vad som är gjort.
Skumdum sjöng ju först på svenska, för att sedan ändra till engelska. Vad berodde det på?
Vi var less och kände att vi kommit så långt som det gick med bandet på svenska!
Ungefär samtidigt startades Lastkaj 14 (med både dig och Chris) som sjöng på svenska. Hur kom det sig?
Det där stämmer inte. LK14 startades av mig och Dr Dille 2004. Chris kom inte med förrän 2008. Varför LK14 startades var för att jag då bodde i Falun, drack skumma white russians med dig och inte hade någon att repa med. Där träffade jag Dr Dille och vi var överens om att det fanns ett uppdämt behov av ett svensksjungande trallpunkband.
Både Skumdum och Lastkaj släpper plattorna på japansk bolag. Varför?
Vet inte om det finns något vettigt svenskt bolag idag som satsar något på sina artister. Ska vi ha ett skivkontrakt här hemma så vill jag veta att det finns budget och ekonomi för inspelningar, videos och marknadsföring vilket det inte verkar göra. Då vi hållit på så länge och därigenom fått kontakter och kunskap om musikindustrin känns det bättre att ha total kontroll här hemma men ge ut plattorna i Japan på annan label. Istället för att göra olika pressar av skivorna trycker vi allt genom Bells on records och får en del av plattorna som vi kan distribuera fritt i Skandinavien. Man skulle kunna säga att vi har egen label här hemma men kör på Bells on records istället för att sätta dit eget namn.
Hur ser framtidsplanerna ut för Skumdum och Lastkaj?
Det närmaste är att båda banden ska vara med på en samlingsskiva med bla. Asta Kask, Misconduct och Alonzo och Fas 3 vilken kommer bli sjukt spännande. Sedan 20-årsjubileumet den 14e december har vi haft en välförtjänt semester med Skumdum men nu i februari ska vi börja repa in nytt material och boka nya turnéer. Det finns ganska mycket lösa trådar som vi måste knyta ihop. Med LK14 finns det hur mycket som helst att berätta och vi kan väl nämna att det efter samlingen blir en splitskiva med det norska bandet Laarhöne. Sen har vi även spelat in ett helt nytt album som ska mixas under våren. Det finns med andra ord mycket att se fram mot under året så håll korpgluggarna öppna!
Håll höjd!
Format: 7"
Skivbolag: Kåranda
Kontakt: ekotmalmo@gmail.com
När Ekot mailade mig och frågade om jag var intresserad av att recensera deras nya ep, så kollade jag upp dem på Spotify. Det lät helt ok, men inte mer. Eftersom jag trots allt har en förkärlek för punkrock på svenska så bad jag dem att skicka en platta.
Så jag lägger platta på vinylspelaren och lutar mig tillbaka. Om det finns en trend inom dagens punkrörelse så måste det vara lite lugnare punkrock, med texter som ligger på det personliga planet, men som samtidigt tangerar politikfåran. Huruvida politikdelen stämmer vet jag inte, men i övrigt så passar Ekot helt in på beskrivningen. Det känns helt klart som att Tysta mari och Nobelkommittén varit inspirationskällor.
Det är på inget vis någon av de bästa plattor som släpptes förra året, men det är i alla fall långt mycket bättre än det första intrycket som jag fick. Jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att skivan är så där lagomt bra. Inte så bra så att jag måste ta ledigt från jobbet, för att helt fokusera på skivan, utan snarare bra i den bemärkelsen att jag lyssnar koncentrerat och att mina genomlyssningar av skivan känns som ett rent nöje.
Sex låtar har de tryckt in på plattan, men de hade i ärlighetens namn kunnat nöja sig med fyra för att verkligen höja lägstanivån. Jag kan inte sticka under stolen med att jag verkligen ser fram emot nästa skivsläpp.
Men så var det där med omslaget. Gräsligt. Varför? Jag vill ha svar!
